Av
CS chefredaktör Jörgen Lindqvist om it-proffs som alla företag vill ha.
Finns det nåt bättre än ett riktigt skeptiskt – och kunnigt – it-proffs? Du vet, den där personen som älskar sitt jobb men inte drar sig för att berätta sitt hjärtas mening om vad hon eller han tycker om organisationen, chefen, ledningen eller leverantörerna. Människan som sätter en ära i att göra saker och ting på ett bra och riktigt sätt, men inte orkar slicka uppåt och aldrig skulle drömma om att sparka nedåt.
Jag träffade en av dem i går. Garanterat en otrolig tillgång i både konkreta projekt och stora strategiska frågor – men troligen jobbig när det kommer till kolleger som inte håller måttet eller ledningspersoner som inte har uthålligheten att nå de uppsatta målen.
Obekväm, javisst, men du ska komma ihåg att utan den här typen av människor ros inte de riktigt viktiga it-projekten i land. Jag vill dra en liknelse till Kjell-Olof Feldts analys av Socialdemokraternas kollaps under de senaste åren. Han hävdar att sossarna blev ett parti styrt av kommunikatörer och att de skarpa politiska analyserna lyste med sin frånvaro under den katastrofala Juholteran.
Samma risk finns på it-avdelningar eller på affärsutvecklarsidan. Katastrofen sker om teamet är fyllt med kommunikatörer och interna marknadsföringsmänniskor som vill vara mest politiskt korrekta. Här behövs skarpa hjärnor som är fokuserade på uppgiften – inte den egna karriären eller det politiska spelet på arbetsplatsen.
Ju mer åren går, desto mindre bryr sig de här människorna om att vara omgivningen till lags. En fungerande arkitektur eller vacker teknisk lösning står över managementtrenderna eller den perfekta fikastunden.
Den duktige chefen förstår det här och låter inte de anställda störas av omvärldens trender och nycker. Han eller hon inser att de aldrig kommer att ha med sig nybakade bullar till tiofikat, för de har aldrig vetat om att det ens finns en officiell fikastund på dagen.
Deras hjärnor har alltid varit upptagna av betydligt viktigare saker.
Jag träffade en av dem i går. Garanterat en otrolig tillgång i både konkreta projekt och stora strategiska frågor – men troligen jobbig när det kommer till kolleger som inte håller måttet eller ledningspersoner som inte har uthålligheten att nå de uppsatta målen.
Obekväm, javisst, men du ska komma ihåg att utan den här typen av människor ros inte de riktigt viktiga it-projekten i land. Jag vill dra en liknelse till Kjell-Olof Feldts analys av Socialdemokraternas kollaps under de senaste åren. Han hävdar att sossarna blev ett parti styrt av kommunikatörer och att de skarpa politiska analyserna lyste med sin frånvaro under den katastrofala Juholteran.
Samma risk finns på it-avdelningar eller på affärsutvecklarsidan. Katastrofen sker om teamet är fyllt med kommunikatörer och interna marknadsföringsmänniskor som vill vara mest politiskt korrekta. Här behövs skarpa hjärnor som är fokuserade på uppgiften – inte den egna karriären eller det politiska spelet på arbetsplatsen.
Ju mer åren går, desto mindre bryr sig de här människorna om att vara omgivningen till lags. En fungerande arkitektur eller vacker teknisk lösning står över managementtrenderna eller den perfekta fikastunden.
Den duktige chefen förstår det här och låter inte de anställda störas av omvärldens trender och nycker. Han eller hon inser att de aldrig kommer att ha med sig nybakade bullar till tiofikat, för de har aldrig vetat om att det ens finns en officiell fikastund på dagen.
Deras hjärnor har alltid varit upptagna av betydligt viktigare saker.
