– Vi ligger långt före Japan inom robotteknik.

Det säger Erik Lundqvist, vd på Robotdalen. Han höll nyligen föredrag på Swedish Institute of Computer Science, Sics, i Kista.

– Japanerna envisas med att robotarna ska gå på två ben, säger han. Men i Robotdalens värld är det att krångla till robotarna i onödan. Det är enklare att sätta roboten på hjul.

Robotdalen är ett samarbete mellan företag, universitet och institutioner runt Mälardalen, närmare bestämt i Södermanlands, Västmanlands och Örebro län. I de trakterna är det robusta saker som räknas. ABB, som är en av deltagarna, har byggt industrirobotar sedan 1960-talet. ABB bestämde sig tidigt för att robotarna skulle se ut som maskiner, inte som människor. Företaget trodde att det skulle minska det psykologiska motståndet mot robotteknik.

Samtidigt är det människoliknande robotar, inte industrins automatiska svetsare och skruvdragare, som fascinerar oss.

Erik Lundqvist nämner tv-serien Tv-serien Äkta människor som gick tidigare i år som exempel på den fascinationen.

Givetvis har vi välkända robotar från populärkulturen som R2D2 från Stjärnornas krig och Marvin den paranoide androiden från Liftarens guide till galaxen.

Forskare har upptäckt att ABBs farhågor för robotarnas accepterande inte alltid stämmer. Tvärtom tenderar anställda på arbetsplatser där det finns robotar att, efter ett tag, se dem som levande varelser med känslor och personligheter.

Även om det bara är en självgående plåtburk som går med blodprover på ett sjukhus.

Japans satsning på robotar, som vi hittills mest märkt av i form av robothunden Aibo, motiveras med landets åldrande befolkning. Det blir allt svårare att finna personal som kan arbeta inom hemtjänst och åldringsvård. Robothunden Aibo var inte bara en framgångsrik leksak. Det var också en storskalig test av robotteknik: när man sätter de där grejerna i händerna på tusentals familjer, hur mycket stryk tål de? Lita på att Sony hårdgranskade varje kvaddad robothund.

Robotsällskapsdjur används faktiskt på allvar i äldrevården i Japan. Där finns robotsälen Paro, som egentligen inte kan göra mycket mer än att rikta huvudet mot den som talar och blinka vänligt med ögonen.

I Sverige finns Giraff. Giraff har inga större likheter med riktiga giraffer, utan liknar mest en rockhängare på hjul. Högst upp sitter en platt bildskärm. Erik Lundqvist beskrev det som ”Skype på hjul” för äldrevården. Man kan föra ett videosamtal där båda parter ser varandra. Den boende i äldrevården kan välja att svara eller inte svara när Giraff ringer. Om den boende vill svara kommer Giraff rullande och vinklar den platta bildskärmen mot den boende. Den boende kan då föra ett samtal med en anställd, och båda ser varandra. Enligt beräkningar sparar Giraff ungefär 10 000 kronor i månaden per användare.

En av Robotdalens stora framgångar, berättar Erik Lundqvist, var att övertala det amerikanska företaget som utvecklade Giraff att flytta till Sverige. Det var faktiskt enklare att komma i gång här.