Pia Plopp är cio på ett svenskt miljardföretag inom distribution och handel. Hon nås på pia.plopp@gmail.com.
Herregud, jag har ett så ansvarsfullt jobb och så mycket att göra! Jag jobbar på kvällarna och på helgerna. Jag är alltid nåbar. Det är viktigt. Min insats är viktig. Jag multitaskar för att spara tid, tänker på flera saker samtidigt och försöker hela tiden att optimera. Under möten håller jag även koll på mejlen, noterar vilka som ringer och funderar över hur jag ska lägga upp morgondagens arbete.
Höga klackar, dyr och välsittande klänning. Klapp, klapp, klapp jag pinnar vidare till nästa möte med nyvässad penna i högsta hugg. Då visslar mobilen till! Ett mess från Honom! Han som är lång, mörk, vältränad, smart, rolig och har samma intressen som jag! Han som ger mig en verktygslåda i present och det känns romantiskt. Som kan kramas som ingen annan! Som säger att jag är fin när jag är snorig och lerig i skogen! Som som... Som bara är helt oemotståndlig.
Jag bromsar direkt upp. Fotar i smyg mina händer formade till ett hjärta. Funderar ut ett bra svar, leker med orden... Är mer i nuet, mer fokuserad än om jag så projektlett en resa till månen!
Bosse kommer förbi och har en fråga, men jag ber honom vänta. ”Dröj ett ögonblick, jag behöver skicka det här messet.”
Vad skulle hända om jag tillät mig att vara mer här och nu även när jag coachade mina medarbetare? Om jag satte tydligare spelregler för de möten jag deltar i? Om jag vänligt men bestämt såg till att få göra en sak i taget?
När man blir kär ser man sig själv genom någon annans kärleksfulla ögon. Man får en chans att faktiskt stanna upp och tänka efter. Hur vill jag leva, hur vill jag må och hur vill jag att andra ska må tillsammans med mig? Otroligt spännande och hoppingivande.
Hej resten av mitt liv, här kommer jag!
Känner du igen dig? Har du varit så där kär att du blir supertaggad och helt lugn på samma gång? Du har nog inte varit så kär som jag är i alla fall. Det har nog ingen. Mejla mig gärna!
Höga klackar, dyr och välsittande klänning. Klapp, klapp, klapp jag pinnar vidare till nästa möte med nyvässad penna i högsta hugg. Då visslar mobilen till! Ett mess från Honom! Han som är lång, mörk, vältränad, smart, rolig och har samma intressen som jag! Han som ger mig en verktygslåda i present och det känns romantiskt. Som kan kramas som ingen annan! Som säger att jag är fin när jag är snorig och lerig i skogen! Som som... Som bara är helt oemotståndlig.
Jag bromsar direkt upp. Fotar i smyg mina händer formade till ett hjärta. Funderar ut ett bra svar, leker med orden... Är mer i nuet, mer fokuserad än om jag så projektlett en resa till månen!
Bosse kommer förbi och har en fråga, men jag ber honom vänta. ”Dröj ett ögonblick, jag behöver skicka det här messet.”
Vad skulle hända om jag tillät mig att vara mer här och nu även när jag coachade mina medarbetare? Om jag satte tydligare spelregler för de möten jag deltar i? Om jag vänligt men bestämt såg till att få göra en sak i taget?
När man blir kär ser man sig själv genom någon annans kärleksfulla ögon. Man får en chans att faktiskt stanna upp och tänka efter. Hur vill jag leva, hur vill jag må och hur vill jag att andra ska må tillsammans med mig? Otroligt spännande och hoppingivande.
Hej resten av mitt liv, här kommer jag!
Känner du igen dig? Har du varit så där kär att du blir supertaggad och helt lugn på samma gång? Du har nog inte varit så kär som jag är i alla fall. Det har nog ingen. Mejla mig gärna!
