Detta får konsekvenser för hur företag bör bete sig för att vidareutveckla sina produkter, ett ämne som tas upp av MIT-professorn Eric von Hippel i hans bok ”Democratizing Innovation”.

Den traditionella bilden av hur innovation går till är att en grupp genier sitter i ett rum, kliar sina huvuden och får fram nya produkter i takt med att snilleblixtarna infinner sig. Möjligen låter man sina kunder komma till tals genom marknadsundersökningar eller förslagslådor utanför rummet.
Detta, menar von Hippel, är en föråldrad modell. Tack vare kommunikationstekniken och billig och användarvänlig mjukvara kan kunderna numera inte bara lämna feedback på produkter utan vidareutveckla dem och själva stå för innovationen. Kloka företag utnyttjar denna innovativa kraft.
Mindre kloka tar en stor risk i att inte göra det.

Exempel på användardriven innovation finns inom flera branscher. Open source-rörelsen är den mest uppenbara och för läsekretsen mest välbekanta, men von Hippel visar flera exempel: skateboards, mountain bikes, paneler i husbyggen och drakflygning för att nämna några. 

Ett färskt exempel bjuder leksakstillverkaren Lego på. Deras robotlego Mindstorms har en engagerad och innovativ användarbas. Så engagerad att man säljer 40 000 enheter per år utan reklam. Det har gjort Mindstorms till Legos mest sålda produkt någonsin. Under utvecklingen av den senaste generationen robotlego frågade man ett fåtal utvalda ”lead users” om de ville hjälpa till med utvecklingsarbetet. Det ville de. Elva månader senare, på CES-mässan i Las Vegas, visades resultatet upp.

Drivkrafterna bakom denna folkrörelse av innovation kan vara så enkel som att man helt enkelt inte är nöjd med produkterna som erbjuds. Men det kan också vara så att man finner själva innovationsprocessen lustfylld. 

Von Hippel gör en liknelse med att lösa korsord. Slutresultatet har inget värde, det är i själva lösningsprocessen värdet ligger. 

Utvecklare av open source-mjukvara nämner intellektuell stimulans, möjligheten att trimma sina färdigheter, men även statusen det innebär att bidra med något bra till ett sällskap av likasinnade. Företag kan dra nytta av detta genom att erbjuda de rätta verktygen till sina användare och göra det så enkelt som möjligt att vidareutveckla produkten samt i efterhand fånga upp innovationerna som blir resultatet. 

Kunder och underleverantörer blir därmed ett.

Här ligger kulturkrocken för dem som är fast i industrialismens massproducerande logik. Det innebär till exempel att användarna kan komma åt eventuella affärshemligheter dolda i produkten men även ett överlämnande av kreativ kontroll till människor, som inte har någon annan förbindelse till företaget än att man råkar vara dess kund. Lojalitet och förtroende blir livsviktiga begrepp. 

Med internets hjälp är det enkelt att finna likasinnade. Oavsett om man försöker pressa fram den optimala blandningen kaffe ur sin espressomaskin eller med rätt utrustning fånga storgäddan, så finns det någonstans på nätet en plats där likasinnade träffas. 

De flesta av oss ingår i något sådant samfund och är därmed delaktiga i innovationsfolkrörelsen.

På så sätt lever vi i prylnörderiets tidsålder, där vi inte längre nöjer oss med produkter som gör vad de ska utan dessutom vill bemästra dem och förbättra dem. 

Företag som kan utnyttja detta kan tillsammans med sina kunder ta sina produkter till nya höjder. Det är budskapet från von Hippel.