CS har det senaste året vid flera tillfällen rapporterat om de svenska kommunpolitikernas kärlek till Apples surfplatta Ipad. En våg av politiskt paddbegär har svept över landet, motiverat av sänkta kostnader för utskrifter och omtanke om miljön (kommunpolitiker hanterar sjuka mängder papper). Men hur rimmar dessa fagra löften med verkligheten?

I slutet av förra året utredde Miljöförvaltningen i Stockholms stad skälen för en övergång till läsplattor, med anledning av att politikerna i miljö- och hälsoskyddsnämnden önskade Ipad som nytt arbetsverktyg.

Tjänstemännens utlåtande är välgjort –det har räknats på såväl koldioxidutsläpp som kronor och ören. Resultatet: ingen betydande miljönytta går att påvisa, men vissa ekonomiska fördelar finns om man upphör att trycka upp handlingar på papper.

Utlåtandet får följden att miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutar att ”på försök” köpa in Ipad till ledande politiker och förvaltningsledningen, till en beräknad kostnad av 8 728 kronor per styck inklusive 3g-abonnemang. Pappershanteringen väljer nämnden dock att fortsätta med, i väntan på en stadsövergripande utredning.

Några månader senare, i mars, är det dags igen. Nu vill politikerna i huvudstadens stadsbyggnadsnämnd ha Ipad. Tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret utreder frågan och rekommenderar att inköpet kombineras med att stoppa distributionen av pappershandlingar.

Nämnden beslutar att köpa in Ipad till de 26 ledamöterna och ersättarna. Beräknad kostnad: 226 928 kronor. Däremot vill nämnden inte slopa pappersdistributionen, eftersom det ”kan förekomma att inte alla vill gå över till digital hantering”. Pappersdistributionen, som för en Stockholmsnämnd kostar 270 000 kronor per år, blir kvar ”under överskådlig tid”.

Politikerna har lyckats med konststycket att i miljöns och kostnadsbesparingens namn dubblera kostnaderna utan någon nytta för miljön. Men stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö, C, och stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius, M, har fått sina paddor. Pröjsade av Stockholms skattebetalare. Varsågoda.