Av
Jörgen Lindqvist
Störst är vården. Hur gör vi den effektiv – öppna data, vårdappar och sociala medier. Vården är utsatt för ett oerhört tryck. Allt fler äldre ska vårdas i framtiden och stora kommande pensionsavgångar är att vänta. På i stort sett varenda vårdseminiarium skriks det efter smarta it-lösningar som kan göra verksamheten effektivare och därmed undvika en kollaps i vårdapparaten.
Sen kommer innovationer. Hur kan vi, landet som är så litet att alla beslutsfattare kan samlas i ett medeltida samhälle på 22 000 invånare, locka till oss talanger, kapital och innovationsentusiasm? Här diskuteras allt från hur vi kan utbilda kinesisk arbetskraft till att jobba på svenska storföretag till innovationsslussar för tekniska uppfinningar på sjukhusen.
Om det däremot diskuterades sociala mediers, i synnerhet Twitters, påverkan på det offentliga samtalet för några år sedan så är den debatten helt bortblåst. Antingen har twittrandet haft liten effekt på det offentliga samtalet eller så är Twitter ett så etablerat verktyg för opinionsbildare att det är ungefär som mjölk – alla konsumerar det men ingen snackar om det.
Däremot är ångesten stor över det man tidigare gjort på nätet. På seminarium efter seminarium ställs det krav på att man borde kunna sudda ut sina spår på nätet. Numera vuxna internetmänniskor som tidigare hängde på diverse forum verkar i dag känna att deras internethistoria flåsar dem i nacken. Det känns uppenbarligen besvärande att dagböcker och festbilder från förr finns bara en googling bort från nyfikna arbetsgivare och kunder.
Men ur den ångesten föds också en bra debatt, den om transparens och dataportabilitet. Vilken information lagrar Google om mig och vilken geotaggad information har Facebook i sina datacenter. Hur kan jag avsluta mitt använde och ta informationen med mig?
Att döma av diskussionerna är kunskapsnivån om det här rätt låg. En debattdeltagare i ämnet kunde knappt hitta Facebooks användaravtal medan Googles representant konstaterade att ämnet är svårt att diskutera för att ”ingen läser vårt användaravtal trots att vi har gjort det mycket enklare”. Samtidigt satt den brunbrända publiken och lade glatt upp geotaggade bilder från seminariet.
Sen kommer innovationer. Hur kan vi, landet som är så litet att alla beslutsfattare kan samlas i ett medeltida samhälle på 22 000 invånare, locka till oss talanger, kapital och innovationsentusiasm? Här diskuteras allt från hur vi kan utbilda kinesisk arbetskraft till att jobba på svenska storföretag till innovationsslussar för tekniska uppfinningar på sjukhusen.
Om det däremot diskuterades sociala mediers, i synnerhet Twitters, påverkan på det offentliga samtalet för några år sedan så är den debatten helt bortblåst. Antingen har twittrandet haft liten effekt på det offentliga samtalet eller så är Twitter ett så etablerat verktyg för opinionsbildare att det är ungefär som mjölk – alla konsumerar det men ingen snackar om det.
Däremot är ångesten stor över det man tidigare gjort på nätet. På seminarium efter seminarium ställs det krav på att man borde kunna sudda ut sina spår på nätet. Numera vuxna internetmänniskor som tidigare hängde på diverse forum verkar i dag känna att deras internethistoria flåsar dem i nacken. Det känns uppenbarligen besvärande att dagböcker och festbilder från förr finns bara en googling bort från nyfikna arbetsgivare och kunder.
Men ur den ångesten föds också en bra debatt, den om transparens och dataportabilitet. Vilken information lagrar Google om mig och vilken geotaggad information har Facebook i sina datacenter. Hur kan jag avsluta mitt använde och ta informationen med mig?
Att döma av diskussionerna är kunskapsnivån om det här rätt låg. En debattdeltagare i ämnet kunde knappt hitta Facebooks användaravtal medan Googles representant konstaterade att ämnet är svårt att diskutera för att ”ingen läser vårt användaravtal trots att vi har gjort det mycket enklare”. Samtidigt satt den brunbrända publiken och lade glatt upp geotaggade bilder från seminariet.
