Du är så stark. Så underbart spänstig och pigg och kry och lyckad. Du är i ditt livs form och varenda muskel i din kropp spelar spänstigt i spegelbilden i takt till ditt åmande. Kanske är du insmord i någon sorts olja. Eller kräm. Kanske så syns din iPhone i spegelbilden medan du Instagramar dig själv i all din härliga friskhet. Kanske lyckas du får med hela träningskittet, från de splitternya träningsskorna till den tajta toppen som genom textilteknologisk innovation låter din hud andas på rätt sätt.

Kanske stämmer den aspirativa självbild du precis är på väg att kräkas ut över internet. Du kanske är precis all that, på väg mot att bli allt du kan bli.

Du kanske, kanske, kanske är det.

Problemet är att du är så jävla tråkig.

Och då menar jag inte lite gäspigt småtråkig i din småskaliga självgodhet. Nej, jag menar supermegamonstertråkig på en nivå sociala medier inte har lyckats matcha sedan folk kom på att de kunde plåta sina måltider och sprida dem för världen.

Jag förstår att jag kan uppfattas som bitter, missunnsam och avundsjuk. Det är jag inte. Jag är bara enormt provocerad av att du och din träningsexhibitionism är den sista onyanserade resten i sociala medier. Det är den sista omänskliga företeelsen.

Jag brukar berätta för mina kunder att nyanserna och kontrasterna är det som gör ett budskap trovärdigt. Om du verkligen vill få någon att tro att du är bra på att göra framåtvolter, inledd med att berätta om hur usla dina bakåtvolter är. Om du vill haussa din konstnärlighet, baissa din kalkylkompetens. Om du vill få någon att tro att det du säljer är av yppersta kvalitet så inled med att be om ursäkt för det höga priset.

Den här, enklaste av sanningar, har vi förstått när det gäller allt annat. Instagramfeeds av perfekt upplagda maträtter behöver varvas med en trött micropizza. Tweetsen om att äntligen rulla in över bron mot Manhattan måste balanseras av ärligt socialrealistiskt gnäll över hemortens gråhet. Fredagsincheckningen av lunchen på Riches bord elva måste ställas mot incheckning vid frysdisken på ICA Maxi tre timmar senare. I alla andra avseenden börjar vi långsamt lära oss att vara mänskligare. För att folk lyssnar, tror och gillar mer då.

Men du och din nyfunna fascination för att flaunta din träningsiver har inte riktigt hängt med. Du har alltid slagit ditt föregående rekord, du är alltid stärkt av den senaste utmaningen. Du är så äckligt självgod i all brist på självdistans att jag väljer att avfölja dig. Nu. På en gång.

Hör av dig när du har börjat vara ärlig även här. När du erkänner sträckningen i ljumsken, lukten av träningskläderna du glömde i gymbagen, den ihållande smärtan under den tredje kilometerns första uppförsbacke och hur du fullkomligt sket i all sorts träning för att trycka i dig chips, beställa hem en pizza, kolla på TV och erkänna för dig själv och omgivningen att du helt enkelt är för lat och för svag just idag.

Hör av dig när du kommer ihåg att man måste vara människa, även i sociala medier.

Hör av dig när du har slutat dra in magen.

+ Att ha kontakt med sina känslor.

– Att ha kontakt med sina känslor.