Jag kan tänka att ”Jag borde twittra, och bygga upp en intressant bild av min personlighet online”. Så jag startar ett Twitterkonto, lägger upp en fin bakgrundsbild och skriver någonting kontroversiellt med någon poppis hashtag så att jag ska få följare, och sedan händer ingenting. Jag tror jag har öppnat och stängt fem Twitterkonton under de senaste tre åren.
Jag har även startat säkert tio olika bloggar – bara i år. De flesta har jag avslutat efter två eller tre inlägg. Så sent som för sex år sedan startade jag en blogg som jag sedan höll liv i under två års tid, med minst sju uppdateringar om dagen. Nu orkar jag hålla ett koncept stadigt i max fem inlägg, sedan känns det bara... meningslöst. Vad ska det leda till? Vem bryr sig? Vad är poängen?
Jag har slutat spela spel på min dator, och även på konsol. Jag kan drabbas av en stunds ivrig och ungdomlig inspiration och formligen kasta mig in i ”Sleeping Dogs” på 360, men efter tio minuter blir jag skeptisk: ”Vad ska det här vara bra för? Jag vinner ju knappast 20 000 kronor om jag tar mig fram till slutet.”
Jag börjar bli allt mer som min mor, som har en jättefin bärbar dator, nästan helt utan installerade program, utan kustomiserade ikoner eller skärmsläckare, utan en enda mp3:a eller foto på hårddisken. En dator som huvudsakligen används för att surfa – på sin höjd skriva ett Worddokument ibland.
Jag trodde det där var en generationsfråga. Det tror jag inte längre. Jag tror däremot att jag har blivit teknikgubbig och att ”max 140-tecken-samhället” gjort många av oss otåliga. Mina foton ligger inslängda på en extern hårddisk lite huller om buller. Alla mappar heter typ ”Ny mapp”, och redigerat och oredigerat ligger spritt omvartannat. Jag har inte ens Facebook på min Ipad. Vad är det som händer med mig? Jag har inte blivit så här ostrukturerad och loj på något annat område med åren, tvärtom. Det här handlar om hur jag förhåller mig till teknik. Man kanske skulle starta en blogg om fenomenet?
Jag har även startat säkert tio olika bloggar – bara i år. De flesta har jag avslutat efter två eller tre inlägg. Så sent som för sex år sedan startade jag en blogg som jag sedan höll liv i under två års tid, med minst sju uppdateringar om dagen. Nu orkar jag hålla ett koncept stadigt i max fem inlägg, sedan känns det bara... meningslöst. Vad ska det leda till? Vem bryr sig? Vad är poängen?
Jag har slutat spela spel på min dator, och även på konsol. Jag kan drabbas av en stunds ivrig och ungdomlig inspiration och formligen kasta mig in i ”Sleeping Dogs” på 360, men efter tio minuter blir jag skeptisk: ”Vad ska det här vara bra för? Jag vinner ju knappast 20 000 kronor om jag tar mig fram till slutet.”
Jag börjar bli allt mer som min mor, som har en jättefin bärbar dator, nästan helt utan installerade program, utan kustomiserade ikoner eller skärmsläckare, utan en enda mp3:a eller foto på hårddisken. En dator som huvudsakligen används för att surfa – på sin höjd skriva ett Worddokument ibland.
Jag trodde det där var en generationsfråga. Det tror jag inte längre. Jag tror däremot att jag har blivit teknikgubbig och att ”max 140-tecken-samhället” gjort många av oss otåliga. Mina foton ligger inslängda på en extern hårddisk lite huller om buller. Alla mappar heter typ ”Ny mapp”, och redigerat och oredigerat ligger spritt omvartannat. Jag har inte ens Facebook på min Ipad. Vad är det som händer med mig? Jag har inte blivit så här ostrukturerad och loj på något annat område med åren, tvärtom. Det här handlar om hur jag förhåller mig till teknik. Man kanske skulle starta en blogg om fenomenet?
