Mats Glaad är CS prylexpert.
När jag köpte min första bärbara dator kittade jag den till tänderna. Vi snackar inte bara triviala ting som skärmbakgrund, skärmsläckare och kustomiserade ikoner.
Vi snackar ett mycket avancerat mappsystem i mejlklienten, en kalender med 16 olika färgmarkeringar (privat, jobb, resa, nöje, träning och så vidare), ett Itunesbibliotek med minutiöst taggade och überkategoriserade låtar (tänk ”midtempo electronica i moll före 1992” som en genre), ett fotoalbum med preussisk jäkla ordning och ett filträd som jag byggde utifrån en skiss jag ritat upp i ett kollegieblock, och som var resultatet av veckor av planering. Burken var ett supertydligt tvärsnitt av min personlighet och ett under av struktur.
Ju äldre jag blir, desto lägre blir den här ambitionsnivån. Min nuvarande dator har inte ens begåvats med en personlig skärmsläckare. Jag kör med defaultsläckaren. Filträdet är lika logiskt som en Salvador Dalí-målning och i Itunes finns säkert 2 000 låtar som heter ”Spår 1” och saknar såväl artist som album. Jag är osäker på om jag ens har gjort den senaste säkerhetsuppdateringen. Det är kort sagt både rörigt och opersonligt.
På samma vis förhåller jag mig allt mindre hängivet till diverse tjänster på internet. Visst kan jag få något ryck och tänka ”Jag ska minsann lägga upp alla mina foton i tjusiga kategorier på Flickr!”. Under en intensiv timme lägger jag upp två tre album, sedan ledsnar jag. Jag börjar tänka saker som ”Jag kommer ändå inte att använda mig av det här” eller ”Vem fan bryr sig?”
Vi snackar ett mycket avancerat mappsystem i mejlklienten, en kalender med 16 olika färgmarkeringar (privat, jobb, resa, nöje, träning och så vidare), ett Itunesbibliotek med minutiöst taggade och überkategoriserade låtar (tänk ”midtempo electronica i moll före 1992” som en genre), ett fotoalbum med preussisk jäkla ordning och ett filträd som jag byggde utifrån en skiss jag ritat upp i ett kollegieblock, och som var resultatet av veckor av planering. Burken var ett supertydligt tvärsnitt av min personlighet och ett under av struktur.
Ju äldre jag blir, desto lägre blir den här ambitionsnivån. Min nuvarande dator har inte ens begåvats med en personlig skärmsläckare. Jag kör med defaultsläckaren. Filträdet är lika logiskt som en Salvador Dalí-målning och i Itunes finns säkert 2 000 låtar som heter ”Spår 1” och saknar såväl artist som album. Jag är osäker på om jag ens har gjort den senaste säkerhetsuppdateringen. Det är kort sagt både rörigt och opersonligt.
På samma vis förhåller jag mig allt mindre hängivet till diverse tjänster på internet. Visst kan jag få något ryck och tänka ”Jag ska minsann lägga upp alla mina foton i tjusiga kategorier på Flickr!”. Under en intensiv timme lägger jag upp två tre album, sedan ledsnar jag. Jag börjar tänka saker som ”Jag kommer ändå inte att använda mig av det här” eller ”Vem fan bryr sig?”
