För knappt tre år sedan slog jordbävningen till på Haiti. Västra halvklotets fattigaste land fick huvudstaden Port-au-Prince nästan utraderad. Presidentpalatset föll ihop medan nedgånget klassiska Hotel Oloffson klarade sig. Gamla träbyggnader är en fördel ibland.

Jag tittade på Youtube-klipp av nyhetssändningar från de få källor som fick ut bilder. Områden i ruiner och salar fulla av lemlästade kroppar. Längst ned i bild rullade en Google-annons: ”Meet Caribbean Singles: Find Caribbean Women Seeking Love, Chat & Dating”. Och så en länk till en dejtingportal.

Just då kändes sökordsannonseringen en smula osmart. ”Haiti”, jo tjenare! Nog för att det kunde finnas nyblivna singlar där men de skulle väl knappast sitta bland liken och sexchatta på mobilt bredband?

När ytterligare en dejtingsajt rullade förbi tweetade jag ut en galghumoristisk kommentar men fick ett bitskt svar jag inte alls tänkt mig, något i stil med: ”Jaså är du runt mycket på sådana sajter *lol*”.

Hrrm, nej det hade inte slagit mig att det kunde finnas en algoritm som försökte sig på dubbelmatchning och att just de annonserna skulle kunna vara riktade mot mig, baserat på något surfmönster.

Jag tänkte genast på den dystopiska kakafonin i filmen Minority Report när Tom Cruise löper gatlopp mellan reklamfigurer i 3d som hälsar honom med namn och erbjuder fynd för just honom och hans sinnesstämning.

Där använde man ögonskanning. Japanska NEC står redan i dag för tekniken bakom dryckesautomater och annonstavlor i Tokyo som via ansiktsanalys väljer meddelande baserat på kön och ålder. IBM gör samma sak fast baserat på rfid-kort. Taggandet av skolbarn i Texas borde med andra ord kunna finansieras av personlig reklam även om tanken är att hålla koll på dem.

På Coop frågade jag en livsmedelstant vilket fabrikat av frysta wok-grönsaker de hade dunderspecial på – det fanns ju ingen skylt. ”Det finns inget sånt erbjudande” upplyste hon. Men jag visste att jag hade sett det när jag loggat in på Mina sidor. ”Ja men då ligger det ju laddat på ditt kort!”, fick jag veta.

Plötsligt insåg jag att vissa erbjudanden var helt hushållsanpassade. Kan de få mig att välja Coop framför Lidl tvärs över gatan genom pangpris på slanka läckerheter i stället för blöjor, ostbågar och läsk i familjeflaskor, ja då sveper jag gärna kortet och lämnar över mina matvanor. Jag började trots allt jaga fullkornspasta 1996.

Det här känns bättre än att få förslag på karibiska kvinnor från någon som kartlägger ens surfande. Nyss började jag oroande nog få spam-mejl från en dejtingsajt som uppmanar: ”Make your Golden Years Your Best Years” och föreslår att jag skall träffa andra ”Senior People”. Men se det tänker jag försöka undvika så länge jag kan! Jag får därför ödmjukt be om att kortet laddas med granatäppeljuice och olivolja.