Det har kommit några olika internationella och svenska undersökningar och rapporter de senaste veckorna som har handlat om svenskarnas internettande. Generellt kan man väl säga att vi fortsätter att vara ganska bra på att tillgängliggöra och ta till oss internet och dess möjligheter. Vi har seniorsurf-kurser och tvååringar som är bättre på surfplattor än sina föräldrar och höga siffror på sociala medier-användande, vi har bra utbyggt nät och så vidare.

Alla har inte tillgång till internet, men ganska många. Nästan alla, skulle man kanske våga säga. Men det är intressant att notera att även om den fysiska utbyggnaden och tillgängligheten har ökat, så är det fortfarande en ganska stor grupp som inte verkar veta vad de ska göra med internet när de fått tillgång, och inte använder det alls.

När ny teknik blir mer tillgänglig får man också fler nybörjare – och med det kommer fler nybörjarmissar. Det är ganska enkelt att fnissa åt historier om någon som blir jätteupprörd för att han tycker att hans bild syns i Aftonbladets kommentarsfält, och när han kommenterar överallt så blir han faktiskt synlig för alla. Eller någon som skriver under alla sina Facebookinlägg med hela sitt namn, eller inte förstår hur socialt kopplad annonsering funkar. Eller vad det nu kan vara.

Det är klart att det är ganska roligt när det blir tokigt, och när folk blir upprörda för att de inte förstår saker som vi själva tycker är enkla eller självklara. Vi får känna oss tillfälligt överlägsna.

Det kanske är ungefär samma mekanism som får en att fnissa när man ser någon trycka på en dörr där det står Drag. Billig enkel humor, som gärna delas och sprids.

Frågan är om vi har något slags ansvar att inte skratta åt dem – eller åtminstone att skratta tyst och sedan hjälpa dem. För det går faktiskt att på ett trevligt sätt säga att vet du, det blev lite fel, gör så här. Kanske på ett sätt som låter nybörjaren skratta lite åt sig själv utan att känna sig nergjord.

Jag tror faktiskt att vi har ett sånt ansvar. Det är kanske en enkel poäng att hänvisa till en demokratitanke, men det är nog ändå lite så. Som land har vi ett sånt enormt försprång. Vi har en sån lyxig tillvaro med en enorm tillgång till så mycket fantastisk teknik. I den gruppen är vi många som har ett kunskapsförsprång, och då vore det synd om vi skulle se det som att vi är bättre människor bara för att vi redan kan någonting.

Man är definitivt inte en bättre människa när man skrattar hånfullt åt någon som inte riktigt kan koderna.

Ett sådant bemötande ökar risken att folk inte vågar sig tillbaka, bekräftar fördomarna om att internet är en farlig plats full med hat. Om vi ska fortsätta försvara idén om ett internet som är öppet, fantastiskt och fullt av möjligheter, måste vi själva också spela vår roll i det. ”Be the change you want to see in the world”, är ett citat som felaktigt brukar tillskrivas Gandhi. Be the internet you want to see, säger jag då. Om det ska vara till för alla måste man hålla upp dörren ibland.