Tro det eller ej, men när jag var ung (läs: 20–25, typ) var jag värsta modelejonet. Jag hade inte bara järnkoll, utan även en månatlig klädbudget på i snitt 7 000 spänn. Som överviktig snart 40-årig man skiter jag helt och hållet i hur jag klär mig, för det blir ändå inget snyggt, men det är självfallet inte poängen. Det handlar om en insikt jag burit med mig från åren som modeslav, den att vissa trender smyger sig fram väldigt långsamt, och att de kan blomma ut när man minst anar det.

Som 22-årig motsvarighet till det som i dag kanske skulle kallas hipster var det ett dilemma. För det är en sak att hålla koll på vad som är supertrendigt, men en helt annan sak att använda grejerna vid ”rätt” tidpunkt, det vill säga någonstans kring trakterna av att merparten av de andra trendfjantarna har förstått att det är trendigt (vad är annars poängen?), men innan det hunnit bli så mainstream att man riskerar att uppfattas om icke cutting edge av den stora massan.

Det finns tydliga paralleller i pryl- och it-världen. Framför allt när man använder internet som marknadsföringskanal (är det någon som inte gör det i dag?) bör man ha stenkoll på vad klockan är. Kommer du in för tidigt är det ingen som bryr sig, kommer du in för sent tror alla att du bara försöker vara nere med kidsen.

Men det här är alltså lite komplicerat ibland, eftersom vissa företeelser kan röra sig i bakgrunden och vara till synes avsomnade, bara för att plötsligt få ett enormt uppsving. Allt som oftast utan någon som helst rimlig förklaring. De här grejerna fascinerar mig djupt, de här företeelserna som plötsligt boomar och blir gigantiska, mest för att de aldrig försvann, och att någonting sedan hände som gjorde att de plötsligt blev inne.

2012 har bjudit på två totalt oförutsägbara trender av den här typen:

Den första – och lite mindre skrällartade – är Instagramhajpen. Efter en lång tid som bara ännu en Hipstamatic-liknande fototjänst med några trötta gamla retrofilter så fick tjänsten en fullständigt abnorm hajp. Nu känns det som om alla använder Instagram. Hade någon frågat mig om Instagrams potential för något år sedan hade jag nog sagt någonting i stil med: ”Ptjaaa... njaaeee... det känns väl mest som ännu en sådan där bildtjänst som folk ska hålla på med ett tag”. Sedan köpte Facebook Instagram, och så släpptes appen till Android, och så bara... boom! Vad som hände? Beats me. Men jag är själv ett stort Instagramfan, trots att jag tyckte att Hipstamatic var totalt ointressant när det dök upp.

Den andra företeelsen är podcastens återkomst. Podcast har ju funnits i många år, men förblivit lite av en sådan där it-brontosaurus som bara ett fåtal brytt sig om. Det hade nästan börjat kännas som en sådan där ”halvlyckad framtidsvision från förr, som aldrig fick fäste”. Ja, faktum är att företeelsen såg helt död ut när det fullkomligt small till under våren. Nu ska helt plötsligt alla ha en podcast.

”Ladda ner vår podcast här”, ”Nu har vi en podcast”, ”Lyssna på min podcast”. Och nog lyssnar folk. Förr var det bara Filip & Fredrik som gällde, om någon mot alla odds någonsin lyssnade på podcast. Nu är podcasten superhet! Folk tipsar om podcasts på Fejan. Man hör folk på bussen inleda meningar med orden ”Hörde du podcasten med...” och diverse podcasts har börjat dyka upp på innelistor i kvällspressen. Vad hände? Varför lever liket? Är det kopplat till bloggdöden? Återigen – beats me.

Jag blir själv lite sugen på att starta en podcast. Men förmodligen är det precis det jag inte bör göra, för nu är det för sent för att det ska vara coolt. Vad blir nästa late bloomer, måntro?