När det internationella telekomavtalet skrevs om förra gången var Amiga 500 drömdatorn och Tim Berners-Lee hade ännu inte knackat ihop koden till den första webbläsaren. Då, 1988, sköttes den internationella telekommunikationen oftast av nationella televerk och avtalen tecknades mellan stater. Sedan dess har mycket hänt.

De kommande tolv dagarna ska medlemmarna i FNs telekomorgan ITU försöka komma överens om ett reviderat avtal anpassat efter en värld med avreglerad telemarknad styrd av kommersiella avtal och ett internet med snart 2,5 miljarder användare.

En av de viktigaste frågorna som ska diskuteras på konferensen är om FN och ITU ska utöka sitt mandat till att också ha kontrollen över internet. I dag regleras den internationella telekomtrafiken av ITUs avtal. Internet styrs däremot av flera olika organisationer, till exempel Icann som tar hand om domännamnsystemet och Isoc som arbetar med öppna standarder för nätet.

Bland de förslag som lagts fram före mötet finns flera som kan tolkas som att ITUs medlemmar, det vill säga länderna, vill ha större kontroll över internet, både vad gäller innehållet i trafiken och de ekonomiska avtalen.

Ledaren för Sveriges delegation i förhandlingarna kommer från Post- och telestyrelsen, PTS, och heter Anders Jönsson. Tillsammans med övriga EU-länder representerar han 27 av de 193 rösterna som finns inom ITU.

– Vår målsättning är att inte utöka reglementet till att omfatta nya områden. Avtalet ska inte påverka internets styrning eller andra aspekter av internet. Det ska också främja respekten för mänskliga rättigheter, i synnerhet yttrande- och informationsfrihet, säger han.

Samma linje företräds även av bland annat USA, Kanada och Australien. Det finns flera grupper av länder som vill öka ITUs makt över nätet. Tongivande bland dem är Ryssland, den arabiska gruppen och den afrikanska gruppen.

Flera av förslagen innehåller skrivningar som handlar om att ge stater större möjligheter att kontrollera vem som skickat information i nätet och vilken typ av information som ska kunna sorteras bort.

Ryssland vill till exempel att det ska gå att identifiera även den som ringer via till exempel Skype eller andra internettelefonitjänster.

Enligt det förslaget ska varje stat ta ansvar för att den som erbjuder en tjänst vet vem som använder den. Att lägga ansvaret på kommersiella företag är, enligt det ryska förslaget oacceptabelt eftersom företagens intressen kan krocka med både statens och användarens. Även den afrikanska och den arabiska gruppen har förslag som syftar till större statlig kontroll över innehållet som skickas via internet.

Inför konferensen verkar de olika grupperna stå långt från varandra. Inom ITU finns en tradition av att konflikter ska lösas genom konsensus. Det finns nämligen inget som tvingar ett land att skriva på ett avtal och ITU har heller inga muskler att sätta in om någon inte följer avtalet.

Hur mycket kompromissvilja som finns är svårt att säga på förhand, men det finns de som är rädda för att förslag för hårdare kontroll ska komma med i en slutgiltigt avtal.

– Man positionerar sig utifrån att skapa ett förhandlingsläge och för att ha något att förhandla om, säger Anders Jönsson.

Av naturliga skäl vill han inte berätta vilka saker den europeiska gruppen är beredd att kompromissa om.

– De grundläggande principerna ger vi inte avkall på, men det finns vissa bitar som inte rör internets frihet där vi kan vara beredda att diskutera, säger han.

Det finns heller inget som säger att ett avtal måste vara underskrivet när konferensen avslutas den 14 december. Redan före konferensen har det diskuterats bland flera av medlemsländerna om ett avtal mellan länderna verkligen behövs.

– Inget avtal är bättre än ett dåligt avtal, säger Anders Jönsson.