Många av världens fattiga länder har behov av bättre utbildad arbetskraft. Sverige satsar därför årligen runt en miljard kronor av biståndet på utbildningsinsatser i fattiga länder.

I regeringens digitala agenda ”It i människans tjänst” står det att Sverige ska stödja innovativa ansatser när det gäller att använda it i biståndet.

I utrikesdepartementets rapport ”Högre utbildning i utvecklingssamarbetet” framhålls också vikten av att höja utbildningsnivån i fattiga länder.

Trots det, och trots att både teknik och kunskap finns i Sverige, har nätutbildningar hittills inte använts i någon hög grad inom det svenska biståndet.

Låt oss nämna sju skäl till varför vi förespråkar en bred satsning på nätstudier inom utbildningsbiståndet:

1. Mer utbildning för pengarna.

Genom att varken lärare eller studenter behöver transporteras långa sträckor kan mer pengar läggas på undervisning. Samtidigt kommer både fler lärare och studenter att kunna medverka eftersom de kan bo kvar hemma. Genom att på det sättet effektivisera utbildningsbiståndet kan nätstudierna bidra till att snabbare nå flera av FNs millenniemål.

2. Ökad tillgänglighet för fler.

Studenterna kan vara spridda över en större yta utan att det orsakar problem när man ska skapa studiegrupper. Undervisning i realtid kan dessutom skapa närhet och gemenskap med lärare och studiegrupper trots deras geografiska utspridning.

3. Färre resor.

Genom att varken lärare eller studenter behöver resa någon längre sträcka minskar miljöpåverkan och säkerheten ökar för alla.

4. Starka band mellan lärosäten och fler utländska akademiker.

Nätutbildningar skulle stärka kompetensen hos både mottagarlandet och det svenska utbildningsväsendet. Värdefulla kontakter mellan svenska lärosäten och akademiker över hela världen skulle utvecklas.

5. Lokal kraft.

Genom att utbildningen sker i eller nära hemmet kan andra i studentens personliga nätverk få del av den kraft – det ”empowerment” – som utbildningen skapar. Om kursen hålls i ett annat land tar det lång tid innan kunskapen sprids till lokalsamhället samtidigt som risken för så kallad ”brain drain” ökar.

6. Utveckling för lärarna.

I många fattiga länder är tillgången till internet bristfällig, men genom att lärarna ibland kan få tillgång till utbildning via nätstudier kan de i sin tur utvecklas i undervisningen av sina elever.

7. Effektivare bistånd.

Genom att biståndsorganisationerna blir skickligare på att använda nätstudier också för intern kompetensutveckling kan det öka deras effektivitet, vilket i sin tur kan göra biståndet mer effektivt.

Det finns redan nu goda exempel där svenska lärosäten verkar i utvecklingsländer. Högskolan Dalarna utbildar barnmorskelärare i Somaliland via nätet i ett land där sådana knappt finns. Ett annat exempel är Sidas Spider-samarbete där svenska högskolor använder modern teknik för att på distans leda kompetensutveckling i andra länder.

Biståndsminister Gunilla Carlsson och utbildningsminister Jan Björklund bör ta vara på de fantastiska möjligheter som en genomtänkt och strategisk satsning på nätutbildningar kan skapa för biståndet.

Nätutbildningarna är på uppgång i hela världen och Sverige kan inte stå vid sidan av och passivt se på utvecklingen.


Marita Hilliges, rektor, Högskolan Dalarna

Erika Sandström, rektor, Högskolan på Gotland

Anders Söderholm, rektor, Mittuniversitetet