Av
För tio år sedan, när jag intervjuade Björn Pehrson, talade han om den kommande bredbandsrevolutionen:
– Det har gått i stort sett som jag förutspådde, konstaterar han.
Bredband börjar bli en självklarhet i Sverige. Trådlöst bredband är det fortfarande krångel med.
Men i dag intresserar sig Björn Pehrson för länder där bredband är en lyxvara.
Sedan 1992 är Björn Pehrson professor i telekommunikationssystem vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Hans arbetsplats är IT-universitetet, inhyst i IBMs gamla lokaler i Kista.
– Mitt fokus är inte systemkraven, utan operatörernas problem, berättar han och tillägger att det är dålig marknad för forskning och utveckling just nu.
– Det går i cykler. Den kreativa perioden är över, nu är det en rationaliseringsfas.
Bildt avlossade startskottet
Andra delar av världen, som Afrika och Sydostasien, erbjuder större utmaningar.
– Arbetet i Afrika tror jag är en av de saker som jag blir stoltast över, säger han.
– De ligger tio femton år efter oss.
Han jämför med Sverige:
– Här kom explosionen 1994 när internet blev något för alla. Statsminister Carl Bildt höll tal på Ingenjörsvetenskapsakademien och sa att han såg internetteknik som en viktigt nisch för svensk industri, och han visade upp en videokonferens. Efter det kom vi i Kista i tidningen varje dag.
– Vi hade besök av Finlands president, belgiske kungen och halva regeringen. Vi anordnade workshops för Ericsson och Telia, och de behövde några år för att räkna ut ifall det var något att satsa på.
– Det var en gyllene tid, det satsades på forskning och utveckling och stora system som 3g och atm.
– Fram till år 2000, då bubblan brast. Nu
får vi ingen industriell forskningsfinansiering.
Det blir inget 4g
Under de heta åren var Björn Pehrson koordinator för ett långsiktigt program för telekomforskning, finansierat av den strategiska forskningsstiftelsen:
– Vi jobbade med ”månlandarvisioner”. Vi frågade oss hur mycket data man kan pressa genom en fiber. En terabit per sekund avfärdades som omöjligt – det gick efter tre år. Jens Zander och jag tyckte att 100 megabit per sekund i ett trådlöst system var orealistiskt. Det tog fyra år.
Trots detta vågar sig Björn Pehrson på en spådom om framtidens mobiltelefoni:
– Det blir inget 4g. Det blir inte ett barn av 3g. Det blir första generationen i en ny dynasti.
Men det är rätt tydligt att Björn Pehrson är mer intresserad av andra frågor än 3g kontra 4g.
Femtio procent ickeeuropéer
Hans kontakter med studenter från Afrika och Asien har ställt honom inför nya typer av problem.
– Åttio procent av mina studenter är inte svenska medborgare, och hälften är ickeeuropéer, konstaterar han.
Svenska studenter är inte särskilt intresserade av teknik. Kineser och indier tävlar om utbildningsplatserna på världens toppuniversitet.
KTH har dragit slutsatsen att studenterna inte behöver komma till utbildningen, man kan göra tvärtom. KTH startar därför ett universitet i Pakistan – det ska bli självgående med tiden – och anordnar ett tekniskt utbildningsprogram på Fudanuniversitetet i Shanghai i Kina.
Monopol i Sydafrika
En doktorand från Moçambique, Americo Muchanga, öppnade vägen till Afrika. Muchanga, som disputerar på KTH i höst, är redan chef för informatikcentret på Eduardo Mondlane-universitetet i Maputo och ”känner alla” i Moçambique.
– Det går att göra saker där som inte går att göra någon annanstans, säger Björn Pehrson.
Problemet var att Moçambique – hela Moçambique – hade en kapacitet på en megabit per sekund till utlandet. Det är mindre än vad en vanlig svensk datajournalist som undertecknad har hemma.
Men Americo Muchanga upptäckte en optisk fiberledning på tio gigabit per sekund som gick till Sydafrika och var i stort sett outnyttjad.
Ett elbolag hade passat på att bygga in optisk fiber i en högspänningsledning, men använde själv bara en bråkdel av kapaciteten.
– Tyvärr gick det inte att komma in i Sydafrika. Det var stopp vid gränsen Hade de skickat signalerna in i Sydafrika hade de brutit mot lagen. I Moçambique är marknaden fri för datakommunikation, men Sydafrika är en bastion för monopol.
Fiber i havet
Den tekniska infrastrukturen i de flesta afrikanska länder är eftersatt, samtidigt som lokala makthavare bevakar sina intressen och ogärna släpper in medtävlare. Mönstret från kolonialtiden också finns kvar: ska man ringa från en afrikansk huvudstad till en annan kopplas samtalet via Paris – och kostar därefter. Längs Afrikas västkust finns en optisk fiberkabel med hög kapacitet, men att använda den kostar mer än att kommunicera via satellit. Det ska bli annorlunda längs Afrikas östkust:
– Det dras en sjökabel från Durban i Sydafrika till Djibouti, och där tillämpar vi Stokabmodellen – alla ska kunna hyra fiber och sälja tjänster. Det ska vara open access.
Problemet är att få politikerna att släppa iland kabeln.
– Där får vi draghjälp av Världsbanken som har klargjort att det blir inga lån till utbyggnad av fibernätet utan open access.
Kabeln på havsbotten längs Afrikas östkust beräknas kosta 250 miljoner dollar, medan det kommer att kosta en miljard dollar att bygga upp ett stamnät för snabb datakommunikation på Afrikas fastland.
Kringresande telefonkiosker
Medan internet sakta men säkert byggs ut exploderar användningen av mobiltelefoner i Afrika. Mobiltelefonnätet har bättre täckning än det fasta telefonnätet.
– Nu är flaskhalsen att många inte har råd med mobiltelefon, berättar Björn Pehrson.
Det experimenteras med billiga lösningar som ”vandrande mobiltelefoner” – ett slags kringresande telefonkiosker.
Björn Pehrsons inriktning på telekom som affärsverksamhet återspeglas i utbildningen som erbjuds studenter från fattiga länder:
– De får tre år på sig att göra upp en plan för att bygga ut bredband i hemlandet. De får lära sig att hantera fibrer affärsmässigt, och de blir stakeholders – intressenter – i processen. De får lära sig agera i samspelet mellan konsumenter, producenter och regulatorer.
Ingen brist på pengar
Ett mål med detta är att slippa hjärnflykt – studenterna ska återvända till sina hemländer, inte flytta till USA. Och när de kommer hem ska de göra en insats.
– Givarsamhället står i kö för att finansiera deras projekt, berättar Björn Pehrson. Det är ingen brist på pengar, och det finns många charlataner som vill åt pengarna.
Utbildningen har fört Björn Pehrson till många länder, från Laos till Tanzania.
– Det är otroligt stimulerande. Vi lärare lär oss minst lika mycket som studenterna. Det dyker upp problem som vi aldrig kunnat förutse.
– Det har gått i stort sett som jag förutspådde, konstaterar han.
Bredband börjar bli en självklarhet i Sverige. Trådlöst bredband är det fortfarande krångel med.
Men i dag intresserar sig Björn Pehrson för länder där bredband är en lyxvara.
Sedan 1992 är Björn Pehrson professor i telekommunikationssystem vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Hans arbetsplats är IT-universitetet, inhyst i IBMs gamla lokaler i Kista.
– Mitt fokus är inte systemkraven, utan operatörernas problem, berättar han och tillägger att det är dålig marknad för forskning och utveckling just nu.
– Det går i cykler. Den kreativa perioden är över, nu är det en rationaliseringsfas.
Bildt avlossade startskottet
Andra delar av världen, som Afrika och Sydostasien, erbjuder större utmaningar.
– Arbetet i Afrika tror jag är en av de saker som jag blir stoltast över, säger han.
– De ligger tio femton år efter oss.
Han jämför med Sverige:
– Här kom explosionen 1994 när internet blev något för alla. Statsminister Carl Bildt höll tal på Ingenjörsvetenskapsakademien och sa att han såg internetteknik som en viktigt nisch för svensk industri, och han visade upp en videokonferens. Efter det kom vi i Kista i tidningen varje dag.
– Vi hade besök av Finlands president, belgiske kungen och halva regeringen. Vi anordnade workshops för Ericsson och Telia, och de behövde några år för att räkna ut ifall det var något att satsa på.
– Det var en gyllene tid, det satsades på forskning och utveckling och stora system som 3g och atm.
– Fram till år 2000, då bubblan brast. Nu
får vi ingen industriell forskningsfinansiering.
Det blir inget 4g
Under de heta åren var Björn Pehrson koordinator för ett långsiktigt program för telekomforskning, finansierat av den strategiska forskningsstiftelsen:
– Vi jobbade med ”månlandarvisioner”. Vi frågade oss hur mycket data man kan pressa genom en fiber. En terabit per sekund avfärdades som omöjligt – det gick efter tre år. Jens Zander och jag tyckte att 100 megabit per sekund i ett trådlöst system var orealistiskt. Det tog fyra år.
Trots detta vågar sig Björn Pehrson på en spådom om framtidens mobiltelefoni:
– Det blir inget 4g. Det blir inte ett barn av 3g. Det blir första generationen i en ny dynasti.
Men det är rätt tydligt att Björn Pehrson är mer intresserad av andra frågor än 3g kontra 4g.
Femtio procent ickeeuropéer
Hans kontakter med studenter från Afrika och Asien har ställt honom inför nya typer av problem.
– Åttio procent av mina studenter är inte svenska medborgare, och hälften är ickeeuropéer, konstaterar han.
Svenska studenter är inte särskilt intresserade av teknik. Kineser och indier tävlar om utbildningsplatserna på världens toppuniversitet.
KTH har dragit slutsatsen att studenterna inte behöver komma till utbildningen, man kan göra tvärtom. KTH startar därför ett universitet i Pakistan – det ska bli självgående med tiden – och anordnar ett tekniskt utbildningsprogram på Fudanuniversitetet i Shanghai i Kina.
Monopol i Sydafrika
En doktorand från Moçambique, Americo Muchanga, öppnade vägen till Afrika. Muchanga, som disputerar på KTH i höst, är redan chef för informatikcentret på Eduardo Mondlane-universitetet i Maputo och ”känner alla” i Moçambique.
– Det går att göra saker där som inte går att göra någon annanstans, säger Björn Pehrson.
Problemet var att Moçambique – hela Moçambique – hade en kapacitet på en megabit per sekund till utlandet. Det är mindre än vad en vanlig svensk datajournalist som undertecknad har hemma.
Men Americo Muchanga upptäckte en optisk fiberledning på tio gigabit per sekund som gick till Sydafrika och var i stort sett outnyttjad.
Ett elbolag hade passat på att bygga in optisk fiber i en högspänningsledning, men använde själv bara en bråkdel av kapaciteten.
– Tyvärr gick det inte att komma in i Sydafrika. Det var stopp vid gränsen Hade de skickat signalerna in i Sydafrika hade de brutit mot lagen. I Moçambique är marknaden fri för datakommunikation, men Sydafrika är en bastion för monopol.
Fiber i havet
Den tekniska infrastrukturen i de flesta afrikanska länder är eftersatt, samtidigt som lokala makthavare bevakar sina intressen och ogärna släpper in medtävlare. Mönstret från kolonialtiden också finns kvar: ska man ringa från en afrikansk huvudstad till en annan kopplas samtalet via Paris – och kostar därefter. Längs Afrikas västkust finns en optisk fiberkabel med hög kapacitet, men att använda den kostar mer än att kommunicera via satellit. Det ska bli annorlunda längs Afrikas östkust:
– Det dras en sjökabel från Durban i Sydafrika till Djibouti, och där tillämpar vi Stokabmodellen – alla ska kunna hyra fiber och sälja tjänster. Det ska vara open access.
Problemet är att få politikerna att släppa iland kabeln.
– Där får vi draghjälp av Världsbanken som har klargjort att det blir inga lån till utbyggnad av fibernätet utan open access.
Kabeln på havsbotten längs Afrikas östkust beräknas kosta 250 miljoner dollar, medan det kommer att kosta en miljard dollar att bygga upp ett stamnät för snabb datakommunikation på Afrikas fastland.
Kringresande telefonkiosker
Medan internet sakta men säkert byggs ut exploderar användningen av mobiltelefoner i Afrika. Mobiltelefonnätet har bättre täckning än det fasta telefonnätet.
– Nu är flaskhalsen att många inte har råd med mobiltelefon, berättar Björn Pehrson.
Det experimenteras med billiga lösningar som ”vandrande mobiltelefoner” – ett slags kringresande telefonkiosker.
Björn Pehrsons inriktning på telekom som affärsverksamhet återspeglas i utbildningen som erbjuds studenter från fattiga länder:
– De får tre år på sig att göra upp en plan för att bygga ut bredband i hemlandet. De får lära sig att hantera fibrer affärsmässigt, och de blir stakeholders – intressenter – i processen. De får lära sig agera i samspelet mellan konsumenter, producenter och regulatorer.
Ingen brist på pengar
Ett mål med detta är att slippa hjärnflykt – studenterna ska återvända till sina hemländer, inte flytta till USA. Och när de kommer hem ska de göra en insats.
– Givarsamhället står i kö för att finansiera deras projekt, berättar Björn Pehrson. Det är ingen brist på pengar, och det finns många charlataner som vill åt pengarna.
Utbildningen har fört Björn Pehrson till många länder, från Laos till Tanzania.
– Det är otroligt stimulerande. Vi lärare lär oss minst lika mycket som studenterna. Det dyker upp problem som vi aldrig kunnat förutse.
Den här artikeln har null kommentarer:
E_angled_view_active_display_and_interior_light_and_open.jpg)
