Teknisk utrustning som kan användas för kopiering av verk för eget bruk är avgiftsbelagd, såväl i Finland, där jag bor, som i Sverige. Här infördes avgiften då c-kassetten blev vanlig, men den teknik som omfattas av avgiften har stadigt ökat.

Min familjs inspelande digitalbox har gett Teosto, som sköter indrivningen av avgifterna, 30 euro. Vår nuvarande externa hårddisk gav dem 18 euro och så vidare. I Sverige infördes avgifter på surfplattor, datorer och smarttelefoner den 1 september.

Systemet har länge anklagats för att vara föråldrat och kritiken kommer knappast att avta efter EU-domstolens beslut i målen C-457-460/11 från den 27 juni.

I domen sägs det: ”Om rätten till mångfaldigande inte bibehållits ... har ett tillstånd inte någon inverkan på den skada som upphovsmännen åsamkas och kan följaktligen inte påverka den rimliga kompensationen.”

En privatkopiering ska alltså kosta, även då upphovsrättsinnehavaren licensierat fri kopiering. Att lagen tolkas så är inte överraskande, då det vore omöjligt att ändra avgifter från fall till fall, men följden av den här tolkningen blir orimlig.

Systemet utgår från att endast verkens rättighetsinnehavare måste skyddas och att alla de vill exakt samma saker. Verkligheten är en annan.

Nu finns en rörelse som vänt det monopolistiska upphovsrättstänkandet ryggen – upphovsrättsinnehavare som gör sina verk fria att kopieras och spridas genom licenser, till exempel Creative Commons.

Enligt det nya domslutet kommer privatkopieringsersättningen att upphäva vissa delar av licenserna.

Rättighetsinnehavare kan tillåta fri kopiering, men konsumenten är fortfarande skyldig att betala privatkopieringsavgiften. Detta är en viktig principfråga. Ersättningssystemet förbjuder dem från att säga: ”det jag har skapat ska vara fritt för alla”.

Lägg till att många av de rättighetsinnehavare som gör sina verk fria, gör det som en motreaktion mot Teostos, och dess svenska motsvarighet Copyswedes, upphovsrättstänkande.

Ändå tar dessa organisationer ut avgifter för kopiering av verk som upphovspersoner vill att ska vara fria. Dagens upphovsrättsläge är som en roman av Kafka.

Eftersom systemet inte kan beakta tillstånd drabbas även de konsumenter som betalar för licensierade filer. Licensavtal från exempelvis Itunes ger ofta konsumenten rätt att kopiera filen ett visst antal gånger. Och de som har betalat för att göra privata kopior, de borde väl slippa privatkopieringsersättningen? Nix. Konsumenten får en kopia, men betalar för två.

Den nya domen måste få Finland, Sverige och andra EU-länder att öppna ögonen för hur skevt dagens system är.

I dag stöder länderna ett monopolistiskt upphovsrättstänkande som inskränker upphovsrätten för oliktänkande rättighetsinnehavare. I dag tvingas konsumenterna ibland att betala två gånger för samma kopia.

Vi borde fråga oss om det är rimligt att ersätta vissa upphovsrättsinnehavare med en schablonavgift då avgiften inskränker andra upphovsrättsinnehavares och konsumenters rättigheter.

Det finns sätt att lösa situationen. Att skrota rätten till privatkopiering är inte aktuellt, så då återstår två alternativ.

Det drastiska sättet är att betrakta privatkopieringen som en struntsak lagstiftningen inte ska befatta sig med.

Det mer pragmatiska alternativet är att staten betalar ut en ersättning som relateras till den försäljning som inte är licensbaserad. För när det gäller privatkopieringsersättningen så saknar den i och med den nya domen allt existensberättigande.