l Delicious (http://del.icio.us) - delade bokmärken på webben.
l Digg (digg.com) - nyhetssajt där läsarna bestämmer.
l Flickr (flickr.com) - delat fotoalbum på webben.
l Folksonomies (swopnet.com/folksono
mies) - deltagarna sorterar och märker upp informationen själva.
l Housing maps (housingmaps.com) - det berömda hopkoket av husannonser och Google Maps.
l Technorati (technorati.com) - det senaste från bloggosfären.
l Writely (writely.com) - ordbehandlare på en webbsida.
n Uttrycket Web 2.0 myntades av amerikanen Dale Dougherty. (Ordet hade använts tidigare om den så kallade semantiska webben.) Dougherty ansåg att webben genomgår en renässans som kännetecknades av att besökare på webbsidor blir deltagare och bidragsgivare. Webben blir en teknisk plattform, inte bara en global anslagstavla.
n Även om webben 2.0 har stor nytta av programmeringsmetoder som Ajax finns det inga speciella tekniker som skiljer webben 2.0 från version 1.
Den viktigaste förutsättningen är vad som ibland kallas för "femte vågen" - att processorkapacitet, hårddiskutrymme och bredband har blivit så billiga att de inte längre är en begränsning.
Snabb dator och bredband är nödvändigt för alla som vill delta i webben 2.0.
n Webben 2.0 ska inte förväxlas med Internet2, som är ett amerikanskt snabbt datornät för forskare.
Först och främst: Det är inget radikalt nytt.
Det behövs inga nya datorer, inga nya operativsystem, inga nya webbläsare.
Webben 2.0 använder sådant som redan finns.
Du har antagligen redan varit inne på webben 2.0 utan att fundera så mycket på det.
Google Earth – satellitbilder av hela världen – är till exempel en flitigt utnyttjad pusselbit i webben 2.0. Det beror på att Google ger alla som vill fri tillgång till Google Earth – vi får titta, men inte bara titta. Vi får också bygga egna tillämpningar baserade på satellitbilderna från Googles servrar. Google uppmuntrar det och räknar med att tjäna pengar på affären. Ännu mer pengar.
Tjock klient
Google är ett kraftcentrum i utvecklingen av webben 2.0. Google har visat programmerare i hela världen hur man använder Ajax – Asynchronous Javascript and xml – för att programmera webbsidor. Ajax-metoden gör användarens webbläsare till en så kallad tjock klient. Det betyder att användarens dator gör en massa arbete som webbservern annars skulle ha gjort. Resultat: mindre belastning på webbservern, mindre trafik på internet. I stället får användarens dator, som ofta har en enorm överkapacitet, göra jobbet.
De första webbsidorna var dokument, sedan fick vi interaktiva webbsidor. I webben 2.0 är webbsidorna kompletta program. Programmen hämtas från webbservern och körs i användarens webbläsare. Resultatet av arbetet lagras på webbservern.
Principen om att man kan jobba var som helst har alltså renodlats i webben 2.0. Du behöver inte ha några viktiga filer eller program på din hårddisk. Du kan ha det på webben och du kan komma åt det från vilken dator som helst, bara den har en tillräckligt snabb internetanslutning.
Detta är en av tendenserna som bygger upp webben 2.0. Det finns flera:
l Samarbete. Man ska hjälpas åt och dela med sig av information.
l Öppenhet. Principen om öppen källkod överförs både till informationssökning och själva informationen. Informationsresurser ska ha öppna gränssnitt.
l Nya företagsidéer: Hopkok –mashups – är kombinationer av resurser som redan finns. Ett välkänt exempel är den amerikanska sajten som plockar fastighetsannonserna från Craigslist och kombinerar det med kartor från Google Maps.
Varken Craigslist eller Google Maps får betalt för detta.
Motstånd i början
Principen att framgångsrika företag ska dela med sig av sin egen information har mött protester. Man kan jämföra med webbens barndom då det fanns företag som inte ville tillåta att andra länkade till deras webbsidor. De företagen ändrade sig snart. Det är kanske inte lika lätt att inse att man tjänar på att dela med sig av information.
Webbokhandeln Amazon har flera funktioner som anknyter till webben 2.0, men där är syftet uppenbart kommersiellt: om Amazon bjuder på information om praktiskt taget varenda bok som finns på engelska språket så lär vi väl köpa några av dem.
Informationsöverflöd
Google är, som sagt, en resurs och en förebild i webben 2.0, men Google illustrerar också avigsidan med överflöd på gratis information. Det blir för mycket. Även om Googles succé beror på att godbitarna nästan alltid hamnar överst i träfflistan så kan tio miljoner träffar bli för mycket. Man behöver en sökmotor för sökmotorn.
Det är där samarbetet kommer in.
Människor är bättre än sökmotorer på att utvärdera information. Därför finns det idag webbplatser som Delicious som har sociala bokmärken. Det är ett bra exempel på webben 2.0:
Du har dina egna bokmärken på webben – du kommer åt dem från valfri dator;
Du låter andra se dina bokmärken, men – framför allt:
Du bidrar till sorteringen av bokmärken – tiotusen bra bokmärken är värdelösa om de inte är uppdelade i kategorier, som i en bibliotekskatalog.
Projektet som kallas för den semantiska webben, som drivs av webbens skapare Tim Berners-Lee, är en annan satsning på att skapa en global katalog genom samarbete. Den semantiska webben har aldrig fått fart, troligen för att den kräver för mycket förarbete.
Taggning är ett annat sätt att hjälpa sig själv, och andra, att hitta information. Att tagga är att förse webbsidor med beskrivande märkord. Detta är en annan del av webben 2.0. Man talar om på engelska om taggonomies och folksonomies, ord som anspelar på ordet taxonomi – kategoriseringssystem.
Kontaktnät – alltså webbsidor där du håller kontakt med dina kompisar och med deras kompisar och deras kompisars kompisar – brukar också räknas till webben 2.0, i synnerhet om de låter folk kasta loss från den centrala webbsidan och hålla kontakt direkt med varandra.
(
Den här artikeln har null kommentarer:
