I Hongkongs tunnelbana har myndigheterna börjat analysera data från de digitala passerkorten för att identifiera resenärer som regelbundet uppehåller sig ovanligt länge i systemet. Syftet är att hitta ficktjuvar. Många av oss skulle nog tycka att det är bra om ficktjuvar grips, men är det lika glädjande att allas resmönster analyseras?

När vi betalar med vårt betalkort, när vi drar vårt månadskort på bussen, när vi mäter pulsen med vårt aktivitetsband, när vi lägger upp bilder i sociala medier, när vi lyssnar på en podcast, när vi tittar på en film eller när vi rör oss med vår telefon i fickan så lämnar vi digitala spår som går att följa. Spåren går också att analysera och med rätt metoder går det att få reda på överraskande mycket om både individers och gruppers beteendemönster och identiteter.

Allt som oftast är detta information vi förstår att vi lämnar ifrån oss. När vi vill få bättre erbjudanden och en ny tjänst är ett vanligt betalningsmedel möjligheten att kunna lämna ifrån oss mer data. Tänk dessutom vad bra vården vore om varje vårdinrättning jag besöker inte bara har hela min medicinska historia, utan dessutom de senaste data från mitt aktivitetsarmband. Kan det till och med sänka min försäkringspremie?

Läs också: Tyskt beslut: Facebook måste sluta samla in data från Whatsapp

De flesta av oss tänker nog främst på den nytta vi har av att slippa ha kontanter med oss, att kunna kommunicera med andra och att kunna hålla bättre koll på hur vi mår. Vi anar att dessa data kan missbrukas, men de potentiella nackdelarna verkar mindre än de alldeles uppenbara fördelarna.

De som konsekvent betalar med kontanter, aldrig gör inlägg i sociala medier och aktar sig för att ha personliga telefoner på jobbet är ju främst förhärdade brottslingar. Och eftersom få av oss är förhärdade brottslingar så funderar vi inte mer på det.

Det här är en artikel från IDG Opinion

Vill du också tycka till om något? Så här gör du.

EU:s nya dataskyddsförordning, GDPR är på väg med regler kring vilka data som får samlas in, hur samtycke ska inhämtas och när data ska raderas. Allt fler prylar kopplas upp och vem det är som har tillgång och kontroll över data blir allt mer otydligt med plattformar, påbyggnadstjänster och en omfattande handel med personuppgifter. I Sverige har vi ytterligare en dimension av registrerarbarhet med den stora mängd personuppgifter som finns tillgängliga om oss bara genom vår folkbokföring. Vi använder våra personnummer nästan dagligen, på ID-kort eller vid annan betalning, och likväl är det en av uppgifterna vi är mest rädda för att den ska missbrukas eller kapas, något som också händer dagligdags.

Läs också: Snowdens uppmaning: Radera omedelbart Google Allo

I tankesmedjan Digital Utmaning undersöker vi konsekvenserna av digitaliseringen och vi uppmanar både regeringen och it-branschen att noga analysera hur data som blir tillgängliga genom att det mesta blir uppkopplat ska få användas. Vem tar emot och lagrar data som maskiner ger ifrån sig? Kan personliga data skiljas från metadata? Vem ska äga olika typer av data?

De flesta av oss tycker nog att syftet med datainsamlingen borde styra hur data får användas, men då måste vi definiera olika syften så stringent att vi kan skapa regelverk som tillåter ”goda” syften och förbjuder ”dåliga”? Gör vi inte detta kan resultatet bli allvarliga negativa konsekvenser om det kommer som en överraskning att det faktiskt går att övervaka människor på detaljnivå. Då riskerar vi att i hast skapa regler som blir hinder för all den användning av digitaliseringen som vi önskar.

Jacob Dexe
Jobbar på SICS och leder rådslaget "Integritet i en uppkopplad värld" inom ramen för tankesmedjan Digital Utmaning, en tankesmedja startad av IT&Telekomföretagen.