Tryckfriheten är hotad, skrev de stora dagstidningarna i veckan.

Tidningarna redogjorde för undersökningar som visar att en majoritet i riksdagen kan tänka sig att inskränka tryckfriheten – givetvis med de bästa avsikter. Privatlivets helgd.

Samtidigt ger justitieministern fan i privatlivets helgd och börjar hulka om brottsoffer så snart någon kommer med invändningar.

Våra telefonsamtal ska kartläggas, vår e-post och vårt webbsurfande ska sparas, vi ska topsas och bli videofilmade vart vi går. Den enda brottsbekämpning som inte är tänkbar är att ha poliser i tjänst, på gatorna, under de tider på dygnet när brotten begås.

Och de flesta riksdagsledamöter jamsar med.

Tryckfriheten ska inskränkas med tanke på privatlivets helgd. Sedan ska privatlivets helgd inskränkas och kränkas så att polisen, utan att resa sig från sina skrivbord, ska kunna utreda brott som ännu inte har begåtts.

Efterkrigsgenerationen har makten och de – de flesta av dem – minns inte skammen efter andra världskriget.

Efter andra världskriget stärktes tryckfriheten.

Det var ingen tillfällighet.

Tryckfriheten satt löst under kriget. Tidningar som alltför frispråkigt kritiserade Hitlertyskland fick problem. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick hela upplagan konfiskerad flera gånger, och kommunistiska (och nazistiska) tidningar fick transportförbud: tryckeriet fick trycka dem, men Statens Järnvägar fick inte transportera dem.

På scen inskränktes yttrandefriheten när polisen, efter klagomål från tyska ambassaden, förbjöd Karl Gerhard att sjunga ”Den ökända hästen från Troja”.

Efter kriget skämdes politikerna. Tryckfrihetsförordningen sågs över och stärktes.

Sverige har, vad jag vet, världens mest långtgående tryckfrihet.

Det betyder inte att vi har världens bästa press, men vad jag vet har ingen regim förbättrat pressen genom att minska tryckfriheten.

De som upplevde andra världskriget fick också uppleva vad personlig integritet betyder.

De läste om den modiga kontoristen på danska säkerhetspolisen som, när hon fick veta att nazisterna tågade in i Köpenhamn, bar ut kortregistret på gården och eldade upp det.

Tyvärr glömde hon att kortregistret fanns i två exemplar.

Nazisterna tog hand om kortregister nummer två och kunde snabbt fängsla fackföreningsmän, kommunister, syndikalister och kända antinazister.

Samma sak hände i andra länder där det fanns kortregister.

Nazisternas metoder, liksom kommunisternas metoder i Östeuropa efter kriget, gjorde att en hel generation politiker och jurister utvecklade djup avsmak mot kartläggning av medborgarna. Visst, sådant förekom och förekommer fortfarande. 1973 avslöjade Jan Guillou och Peter Bratt socialdemokraternas och militärens inrikesspionage, IB. Det
blev skandal. Och det hör till saken att inrikesspionaget hemlighölls och förnekades. För sådant gjorde man inte. Då.

Kända liberaler skrev stridsskrifter mot Säpos åsiktsregistrering, trots att det mest var kommunister som registrerades.

Men generationen som upplevde andra världskriget håller på att dö.

Nu har vi en generation politiker som inte var läskunnig 1984 och därför inte har läst boken.

De tycker att felet med Östtysklands tjallarsystem, där halva befolkningen spionerade på den andra halvan, är att det var ineffektivt.

De kan utan att skämmas säga populistiska dumheter som att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” eller att ”brottsoffrets integritet är viktigare än brottslingens integritet”.

Redan Olaus Petri, som levde på 1500-talet, visste bättre när han skrev sina domarregler.

Populismen är lätt att genomskåda. Populisterna vänder sig till ängsliga, teknikfientliga grupper som är misstänksamma mot e-post och webbsidor.

Populisterna skulle aldrig våga föreslå att även posten ska öppna alla brev och kopiera dem innan de överlämnas till adressaten.

Då, men först då, skulle det bli ett ramaskri.

Pressfriheten har vi inte för att vi journalister ska få skriva vad vi vill. Kvällstidningarna, som klagar på riksdagsledamöterna, skulle göra större nytta om de höll igen på skandal- och skvallerjournalistiken. Men det ändrar inget: tryckfrihet är bra för att alla alternativ är sämre. Tryckfrihet har vi för ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”, och det kan inte politiker ge oss.