OS står i det här sammanhanget, för Open Source, vilket brukar översättas ”öppen källkod”. Men Open Source har kommit att stå för något betydligt bredare än öppen källkod – friheten att bygga vidare på och sprida information, teknik och kultur med få eller inga restriktioner.

Och frihetstankarna kommer inte bara från marginalerna på höger- och vänsterkanterna. På konferensen i Berlin vistades en salig blandning av forskare, digitala visionärer, konstnärer, aktivister, EU-byråkrater, pirater, politiker och mediefolk.

En av dem var den brittiske gentlemannen Peter Jenner från International Music Managers’ Forum i London. Han målar upp en mörk bild för vissa aktörer i musikbranschen.

– De som skapar musiken måste ju få betalt på något vis. Men upphovsrätten har kidnappats av mellanhänder. I den här nya världen kanske skivbolag och musikförlag inte har något existensberättigande. Nu måste de motivera varför de finns, om de kan. Det gäller mig själv också. Alla vet ju att managers lever på att skinna artisterna, skrattar Peter Jenner.

Måste bli en nischmarknad
Men han pekar också på alla de nya möjligheter som nätet erbjuder:
– Musikmarknaden måste gå från massmarknad till nischmarknad. Ett speed metal-band i Norge kan nu bli känt i Tyskland genom specialiserade webbsajter för just den typen av musik. Det gick knappt tidigare.

– Och musik betyder mycket för nationella kulturer. Tänk om du är sloven i Tyskland. Det är klart att du vill lyssna på slovenska sånger ibland. Tidigare kunde du bara få den musiken om någon landsman köpte med sig skivor när de besökte hemlandet.

Kommer inte betald nedladdning att rädda industrin som den ser ut i dag?
– Den kan aldrig ersätta tappet från fysiska skivor. Slaget är redan förlorat. Jag vill föreslå att internetanvändare betalar 60 dollar om året för att få obegränsad tillgång till all världens musik. Om 600 miljoner människor betalar detta skulle summan bli lika stor som hela musikindstrins försäljning i konsumentledet. Men hur väljer du om du har tillgång till allt? Här finns ju enorma affärsmöjligheter. Folk kommer att betala för hjälpen att välja ur överflödet.

Gamla affärsmodellen obrukbar
Bennett Lincoff, advokat från New York som tidigare arbetat för Ascap, USAs motsvarighet till Stim, håller med Jenner i analysen.

Han har kommit till slutsatsen att internet och dess teknik är fundamentalt inkompatibel med den gamla affärsmodellen att sälja individuella exemplar av exempelvis musikfiler. Han är dock ingen upphovsrättskritiker, i motsats till många andra på konferensen.

– Lagstiftningen måste stöda kreatörerna och rättighetshavarna på ett kraftfullt sätt.

Och hur ska det gå till?
– Jag föreslår att man avskaffar alla gamla typer av rättigheter och licenser för musik på nätet och inför något helt nytt: En digital transmissionslicens.

Bennett Lincoffs idé skiljer sig från bredbandsskatt som betalas av den som laddar ned. Han anser att det är rätten att ”sända”, att dela med sig av upphovsrättsskyddat material som ska avgiftsbeläggas.

– Alla individuella fildelare skulle behöva köpa en privat licens för att få dela med sig, men även alla som i webbsändning och podradio använder musik.

Vem som helst skulle alltså kunnna sätta upp sajter som delar med sig av musik så länge de betalar en licens.
Bennett Lincoff fick mothugg av folk som ansåg att hans system för att dela ut pengarna till upphovsrättshavarna vore alltför Big Brother-mässigt: Tanken är att ”vattenstämpla” alla musikfiler och sedan hålla reda på exakt hur mycket de delas på nätet genom massiv övervakning.

Professorer vägde tyngst
Men de mest uppburna namnen på Wizards of OS var inte förespråkarna för gratis musik. Det var i stället tre akademiska giganter, professorer från Berkeley, Stanford och Yale: Hal R Varian, Lawrence Lessig och Yochai Benkler.

Lawrence Lessig, juridikprofessor vid Stanford University, har nått närmast popstjärnestatus i rörelsen för ”fri kultur” och höll en välregisserad kvällsshow på konferensen.

Lawrence Lessigs tes är att mänskligheten är social och kreativ. Alla vill och kan både producera och konsumera information.

Under 1900-talet hade vi ett ”read-only society” med massmedier som pumpade ut sina produkter till passiva soffpotatisar. Nätet underminerar egentligen sådana gamla strukturer och ger makt och möjligheter åt de enskilda igen. Men Lawrence Lessig är orolig.

– Upphovsrättslagarna stödjer bara det gamla ”read-only internet”. Det är rent av så att de ger upphovsmän mer kontroll över användningen av material än i den fysiska världen. I den fysiska världen kan man låna en bok av någon och läsa den. Det är tillåtet. I den digitala världen producerar ett lån en kopia och blir plötsligt otillåten kopiering.

Lawrence Lessig visade exempel på kreativiteten hos folk som remixar, återanvänder och kommenterar samtiden genom att använda sig av välkända låtar eller filmsnuttar.

Ett exempel var en satirisk video som någon gjort av George W Bush och Tony Blair med en ström av tv-klipp till en välkänd kärleksballad, där deras nära utrikespolitiska samarbete karikerades som om de vore ett älskande par. Lawrence Lessig menar att frihet och demokrati mår bra av att folk kan göra sådana remixar utan att bli stämda.