Hur kommer det sig att dagens teknikprodukter kan vara så komplicerade att använda?
– Användbarhet kompromissas ibland medvetet bort. Det händer speciellt inom it-utveckling, att man under ett projekt säger: ”Användbarhet hinner vi inte få med, just nu måste vi det andra att snurra”. 

Det låter som en omöjlighet men det händer tyvärr ofta. Då vet man på förhand, att systemet inte kommer bli enkelt att använda! Man skjuter helt enkelt problemet från utveckling till användning. 

Kan det vara ett särskilt problem med multifunktionella prylar, som de senaste mobilmodellerna exempelvis?
– Det är nog inte multifunktionaliteten i sig som är problemet. Med god utformning klarar vi av att använda mycket komplicerade prylar. Men det är långt ifrån säkert, att den utvecklingen drivs av tanken på verklig användning. Snarare är det så att det finns en inbyggd konflikt mellan användbarhet och utformningen av interaktionen med alla funktionerna. Det läggs inte ner tillräckligt med tid och energi på att förstå användarna, vilka situationer som användningen återfinns i och vilka behoven är.

I många branscher är det svårt att konkurrera genom att erbjuda ett ”användbart” alternativ. Den traditionen finns helt enkelt inte! Då blir det lätt fler funktioner – på bekostnad av att helheten blir bra. 

Hur stort är området för svåranvändbara tingestar? Är vi helt omvärvda av dem i dag? 
– Ja, de finns precis överallt. Inte minst våra datorer och datorprogram visar stora brister. Vi glömmer bort hur svåra många saker är att använda – så vi lär oss gå runt problemen. Vi undviker också saker vi inte klarar av. Den blinkade klockan i videospelaren var länge ett bra exempel på detta. Få visste hur man ställde in klockan och lät den bara stå och blinka... 

Skapar svåranvändbara saker mycket stress i tillvaron? Är det en ny sorts stressfaktor?
Allt bidrar till att öka stressen, inte minst i arbetssammanhang, där man har högre krav och starkare belastning. Det är sällan en enskild faktor som är problemet, utan det finns en adderande effekt. Alla dessa problem bidrar till att vi blir stressade, och vi hinner inte med allt vi skulle vilja. 

Är det inte främst funktionshindrade personer som får ta stryk när det gäller komplicerade produkter?
– Det är ett vanligt ”fel”, att man designar för sig själv. Då glöms personer lätt bort som har en annan (nedsatt) förmåga. Men vi får inte hamna i tänkandet att användbarhet bara är till för personer med viss slags funktionsnedsättning som rörelsehindrade eller synsvaga. Att dela upp användare efter sådana mått är inte en meningsfull utgångspunkt, speciellt inte vid utveckling av tjänster, som en stor och allmän grupp bör kunna använda. 

Det finns ju gott om människa-dator-interaktionsforskare (mdi) på högskolorna i dag. Har de något inflytande på utformningen av produkterna?
– Mdi koncentrerar sig av tradition mycket på it. Där utbildar vi många studenter och forskare och får då inflytande. Det är inte så att mdi ensamt är svaret – alla har ett ansvar inom sitt område. Dock är mycket vi lärt oss inom mdi möjligt att tillämpa på andra områden. 

Har du själv ställts inför ett användbarhetsproblem?
– Jag har en påkostad kontorsstol, där nog precis allt går att anpassa. Problemet är att det inte är lätt att se vad som faktiskt går att ställa in. Det går att justera svank och hur mycket sitsen ska skjuta ut, men dessa inställningar saknar ett tydligt reglage. Vissa reglage ser inte alls ut som reglage och upptäcks flera år senare:” jaså, var det också en möjlig inställning”. 

När går Världsanvändbarhetsdagen
i mål?
– När konsumenter börjar ställa krav på användbarhet har vi kommit långt. Det är också det bästa sättet att åstadkomma en förändring: att som användare själv ställa krav. Vi vill samtidigt visa att det är en fråga som inte är begränsad till it. Det kan gälla stolar, gator, matförpackningar och mycket, mycket annat.