Vi tänkte oss sälja eviga gravstenar på nätet för att komma ihåg anhöriga och ta betalt för att tända ljus och lägga kransar på Allhelgona.

Men det var bara ett konkret mappande av den verkliga världen till nätet.
Att kretsen av berörda oväntat kan utökas, att okända hör av sig och vill delta, att upptäcka att en anhörig har andra liv och att folk kan sörja ”anonyma nicks”. Det är nytt.

Min farbror dog efter lång tids smärtsam sjukdom. Jag bloggade och lade ut mejl vi hade växlat där han beskrev hur hoppet var ute, terapierna uttömda och blodcancern alltid leder till döden.

Han förklarade att nätet gav honom lindring:
”Trots att jag inte är matematiker, annat än som fysiker halvt om halvt, så har jag både fallenhet och intresse för den rena matematiken, talteorin – de kluriga amatörernas specialområde. Jag deltar livligt i diskussioner på ett par mattesajter och det roar mig och skingrar mina tankar.”

Efter någon vecka fick jag oväntat ett mejl från en för mig okänd person:
”Hej Oscar! Jag skriver anonymt. Läste dina ord: Begravning bland hjältarna i Hagfors. Så vackert skrivet! Jag kände din farbror genom en debattsajt och han har betytt mycket för mig. Vi föredrog att skriva anonymt men jag har hans mejladress och vi hade viss kontakt. Från mig var det en önskan att han skulle känna värme även från skärmen.
Får jag din tillåtelse att länka till din sida om att han är borta? Det har skrivits en del – men ingen visste säkert. Varma tankar till dig och speciellt hans familj. Att jag skriver från en anonym e-postadress är helt i din farbrors stil.”

Nu visade det sig att det stred mot etiken på sajten att avslöja vem som låg bakom ett nick. Så det blev ingen länk.

Och på sätt och vis kan man förstå det. Jag hittade den huvudsajt där farbrodern tydligen varit aktiv i debatter, ibland med medvetet provocerande positioner.

Fast deltagarna tycks ha undvikit pajkastning och var ovanligt respektfulla mot varandra.
När kombattanterna insett att han dött av en cancer som långsamt förtärde honom och som oundvikligt leder till döden uppstod en tråd där de började skänka pengar till Cancerfonden.

Han var någon de aldrig träffat fysiskt och inte heller visste något om förutom hans åsikter, sätt att kommunicera, artighet och underfundiga humor. Bara ett nickname.
Men där fanns äkta saknad.

Vi börjar få en värld där vi har multipla identiteter.
Vilka okända liv lever folk omkring oss? Vad händer när våra konton i virtuella världar och communities ligger orörda, när vårt hus i Second life står tomt, när messen förblir obesvarade?

Påverkar ett avsked ur en virtuell community fler än den fysiska döden i framtiden?
Och hur får vi reda på om folk fysiskt dör?

Våra idéer om gravstenar på webben tycks nu en smula naiva. Vi förstod inte hur radikalt nätet skulle ändra våra sociala relationer och döden.

Och jag vet inte om vi förstått det ännu. Jag tror att det finns gott om sociala och affärmässiga innovationer som väntar.

Oscar Swartz
är nätveteran, ekonom och skribent som även bloggar på swartz.typepad.com/texplorer