Martin Wallströms krönika ”Kinesiska julbord och öppenhet”, CS 27/11 -06, handlade om öppenhet. Han drog paralleller med Unix och påpekade att de stora leverantörerna sett till att öppen källkod fått ett uppsving – annars tror han att Linux hade varit en nischprodukt.

Linux är likt Unix, men är inte Unix. Visserligen följer Linux Posixstandarden och Linuxkärnan var baserad på en Unixklon. Men likheterna är färre än skillnaderna.

Den största ligger i grunden till operativsystem och ägarformerna. Linuxkärnan ägs av en stiftelse och kan inte köpas, medan rättigheterna till Unix såldes och köptes som vilken produkt som helst.

Verktygen och en stor mängd av de program som används i Linux, GNU, ägs av en stiftelse som inte går att köpa upp.
Både Linuxkärnan och GNU är licensierade genom General Public License, GPL. De fundamentala programmen i alla Linuxdistributioner finns för alla. Enligt Linux.org finns det 383 aktiva distributioner!

En annan skillnad är inlåsningseffekterna. Om en kund ville byta sitt system för tio år sedan var det ett enormt projekt som krävde ny hårdvara, nytt operativsystem och nya program. Den utbytte leverantören kunde kräva att all mjukvara, exempelvis klienter, omedelbart skulle avinstalleras.

I dag, om kunden använder Linux, kan ett sådant byte ske enkelt eftersom han kan återanvända hårdvaran och de allra flesta programmen är binärkompatibla.

Om kunden är missnöjd med ett supportavtal spelar det ingen roll när det löper ut. Kunden kan fortfarande köra vidare. Kunderna har tillgång till källkoden och har kunnat utbilda egen personal och utveckla operativsystemet.

Inlåsningseffekterna finns, men de är mycket mindre i dag.

Däremot har Wallström rätt i att både IBM och Oracle är viktiga i att utveckla Linux inom ramen för öppen källkods-rörelsen, men att hävda att det skapas ett antal företagspecifika versioner är att inte ha förstått open source som utvecklingsmodell.

Stefan Andersson Redbridge