När jag växte upp var det 1970-tal och hela tillvaron polariserad. Man var antingen revolutionär eller demokrat, antingen gillade man kultur eller sport. Och gillade man sport var man AIK-are eller Djurgårdare.

Hela vår värld blev svart-vit. Som nation balanserade vi fram på vår långsmala landremsa, mellan USA och Sovjetunionen, mellan kapitalismen och kommunismen.

Jag var född in i lägret som hejade på demokrati och marknadskrafter mot enpartivälde och planekonomi. Jag gillade USA, demokratins garant i en värld som hotades att tas över av kommunistdiktaturer.

När jag var 15 år flyttade familjen till Washington D.C. och jag gick ett kort tag i amerikansk skola. Då fick jag en grundlig genomgång av de värderingar som ligger till grund för den amerikanska konstitutionen, och för det amerikanska samhället, av en blixtrande intelligent och liberalt sinnad samhällskunskapslärarinna.

Min tro på USA som en god kraft stärktes. De övertramp jag såg USA göra sig skyldigt till kunde jag förklara bort som nödvändiga i kampen för friheten, mot kommunismen.

Inte ens USAs förändrade roll i världen efter Berlinmurens fall kunde rubba min inställning.

Men under George Bush den yngres tid i Vita Huset har jag mist min barnatro. Och det är djupt smärtsamt.

Bushregeringen har offrat de ideal, demokrati och alla människors lika värde, som den säger sig vilja försvara. Behandlingen av krigsfångarna på Guantanamo är en parodi på den anda jag förknippar med den amerikanska författningen.

Upprinnelsen till kriget i Irak var en uppvisning i manipulation. De massförstörelsevapen Saddam sades ha hittades aldrig.

Kriget mot terrorismen är kontraproduktivt och har gett den muslimska fundamentalismen, al-Qaida i synnerhet, ett kraftigt ökat stöd i arabvärlden.

Men jag vägrar sluta hoppas. Jag räknar månaderna till nästa presidentval. Kanske väljer amerikanerna en ledare som återupprättar landets heder, och låter demokrati och mänskliga rättigheter visa vägen.