Hajp kring nya steg i it-utvecklingen är kanske oundvikligt, men någon gång borde allmänheten upplysas om att hajpandet brukar ha mer att göra med journalistikens behov av nyheter än med att något viktigt har hänt. Ståhejet kring bloggar är ett bra exempel.

Bloggandet innebär en revolution för kunskapsspridningen i allmänhet och därmed för demokratin, säger entusiasterna.
I debatten om Carl Bildts lämplighet eller olämplighet som utrikesminister har nu också motsatt föreställning – att bloggar är farliga – dykt upp.

Bildt ”utnyttjar sin blogg som ett vapen mot en av den liberala demokratins institutioner – den granskande journalistiken” skriver Expressens kulturchef Per Svensson. Bertil Torekull anser att Bildts bloggande är ett demokratiskt problem. Mera hajp.

Båda ståndpunkterna är ungefär lika ogrundade.
Det som påstås vara nytt med bloggar är överhuvudtaget inte nytt. I praktiken är det inget som skiljer bloggar från de nyhetsgrupper som funnits åtminstone sedan tidigt 1990-tal eller de öppna e-postlistor som är nästan lika gamla.
En person skriver fortlöpande det han/hon vill säga, och vem som helst med en uppkopplad dator kan omedelbart läsa.
Bildt bloggade redan för tio år sedan, men då hette det veckobrev och skickades som e-post. Räknat i antal läsare var han störst då också.

Visst är sökmekanismerna bättre i bloggmiljön eftersom texterna ligger på nätet, men skillnaden blir inte dramatisk.
När antalet bloggar räknas i tiotusental måste man söka efter något mycket ovanligt för att antalet träffar ska bli så litet att man faktiskt hinner kolla dem.

Precis som för tio år sedan är det rykten i bekantskapskretsen som gör att man hittar nya, intressanta bloggar/e-postlistor/nyhetsgrupper. Här ligger de nya många-till-många-mediernas oundvikliga begränsning: ingen hinner läsa ens en promille av den textmängd som skrivs.

Genomslag för politiska budskap kan man bara få via en-till-många-medier: tidningar, radio, tv. Alla de bloggare som diskuterar samhällsfrågor och har skaffat sig en hyggligt stor publik – Helle Klein och Frederick Federley för att nämna några vid sidan av Bildt – är sådana politiker och debattörer som redan tidigare hade etablerat sig i offentligheten via en-till-många-medierna: Att de har hittat ytterligare en kanal för sina budskap gör varken till eller från för demokratin.
Varje demokratiskt samhälle behöver ett begränsat antal stora en-till-många-medier – en offentlig arena där samhällets starkaste aktörer kan slåss om vad som är politiskt viktigt i Sverige och hur olika problem ska formuleras och lösas.

Utan en offentliga arena för diskussion om våra viktigaste gemensamma angelägenheter skulle djungelns lag få större genomslag i politiken. Tungviktarna skulle, åtminstone inom lagens ramar, kunna göra som de ville utan att ens motivera sig.

Att artiklarna på DN Debatt får så starkt genomslag beror ju sällan på att de håller hög kvalitet, utan på att inga andra texter samlar fler samhällsintresserade läsare – och att alla med något inflytande läser dem, förstås. Någonstans måste de ideologiska slagen utkämpas.

DN Debatt är en av demokratins institutioner. (Att säga att demokratin har sina institutioner är naturligtvis inte att säga att de fungerar väl. Det är en helt annan sak).

När detta skrivs (070303) ser jag på bloggportalen knuff.se att de mest sökta termerna just nu är: Zlatan (i olika varianter), Danmark, Melodifestivalen, Carl Bildt, Lasse Brandeby, Kina, ungdomshuset, Magnus Uggla och Lets dance.

Bloggarna fyller utan tvekan en funktion för många människor, men den funktionen har inget med upplysning i samhällsfrågor eller med journalistikens kvalitet att göra.