Varje offentlig debatt har sina självklara aktörer: Kriminologen som uttalar sig om brott i alla former, aktivisten som alltid har en åsikt redo när fildelning är på tapeten. När det gäller spel och vadslagning har Douglas Roos varit den som synts för spelbolagens räkning. Som vd på Sponsio, det företag som etablerat den brittiska speljätten Ladbrokes i Norden, har han inte bara lett ett företag, utan en hel kampanj mot svenska statens spelmonopol.

Att Ladbrokes i januari köpte upp verksamheten för svindlande 500 miljoner kronor gjorde inte bara Douglas Roos till mångmiljonär – hans andel gav honom 60 miljoner kronor – utan betydde också slutet för honom som lobbyist, åtminstone för den här gången.

– Det har funnits gånger när jag måste säga det: Ja, vi skapar verkligen spelmissbrukare. Det är jobbigt att säga det, men det stämmer ju och det är larvigt att säga någonting annat. Det är lika illa som när andra skapar spelmissbrukare. Men statsmakten ska se till att vi skapar så få som möjligt genom att sätta lagar och regler.

Reglering, men inte monopol. Den svenska statens kontroll över spelandet ska ändå falla, där backar han inte.

– Vi har slitit för det här och det skulle vara jobbigt om det kom ett annat företag och tog åt sig äran. Så självgod är jag.

Vem Douglas Roos var i debatten beror på vem man frågar. En cynisk och girig affärsman som blir stenrik tack vare spelmissbruk och förstörda liv – eller en slipad debattör som står upp mot en maktfullkomlig och minst lika girig statsapparat.

– Jag hoppas att jag har klarat balansgången mellan att vara en rättshaverist och att vara en person som har fakta och substans, som står för sin sak.

Säg någonting positivt om det svenska spelmonopolet.

– Idrottens finansiering är säkrad, det är en bra sak. Men det finns en baksida: idrotten är också kedjad vid ett monopol. Ser du, jag kan inte säga en bra sak utan att säga någonting dåligt.

Girig eller inte – att pengar är en drivkraft är ingenting Douglas Roos hymlar med. Ord som kassaflöde, vinst och marginaler finns i varannan mening och affärer har han gjort i hela sitt liv, berättar han.

– Pengar ska vara någonting som gör att jag går upp på morgonen och kör hårt varje dag.

När klasskamraterna på Sankt Jacobi gymnasium i Vällingby förberedde sin examen och fantiserade om champagnefrukostar var Douglas Roos i full färd med att utmana den dominerande leverantören av studentmössor. Klass efter klass började köpa av honom.

– Jag knäckte studentmössemonopolet, säger han både nöjt och skämtsamt.

På samma sätt präglades juridikstudierna av affärer vid sidan av – ett bokställ som ska spara nacken på den som läser ledde till import från USA och sedan egen tillverkning av kopior i Kina.

En del av pengarna Douglas Roos drog in när Sponsio såldes ska läggas på två nya internetprojekt. Han är mycket förtegen om detaljerna och resultatet av en stunds lirkande kan sammanfattas som följer: De kommer inte röra spel (”jag får inte ens titta på ett spelföretag utan att bryta mot min konkurrensklausul”), ett av dem är ett högriskprojekt och hans nya idéer är egentligen inte banbrytande. Marknaden han ska ge sig in på domineras av en stark aktör och små, trötta utmanare, säger han.

– Varenda kotte här ute har en affärsidé, säger han och pekar ut genom fönstret mot Grev Turegatan, nära Stureplan i Stockholm.

– Kärnan i entreprenörsskap är att göra det. Att lyfta luren och våga ta risken.

Men i framtiden ser han sig själv i en annan roll än den han haft för Ladbrokes räkning i Sverige. Ord som ”strateg” och ”dörröppnare” använder han för att förklara vad han föredrar framför ett jobb som vd.

Vill du inte ha en vd-titel?
– Nej, absolut inte. Jag är klar med den delen.

Detta trots att han blev erbjuden ett vd-jobb på ”ett svenskt börsnoterat företag” för inte så länge sedan. Hade det hänt innan uppköpsplanerna börjat utkristalisera sig kanske han hade nappat. Men nu vill han göra annat. Att vara vd är ”slitigt”.

– Att lägga 60 timmar i veckan för att jag ska få ytterligare bekräftelse, det vill jag inte göra.

Douglas Roos gestikulerar vilt när han pratar om affärer, spelmonopolet och om sin höga profil i en kontroversiell fråga, men när det senaste projektet kommer på tal blir han lugnare, sänker rösten och slår ihop händerna. Som en aristokrat av den gamla skolan tänker han använda en del av de intjänade miljonerna till ett projekt för hemlösa i Sankt Petersburg. Idén kom efter en artikel i Dagens Nyheter och han liknar verksamheten med SOS Barnbyar, en ideell organisation som arbetar för att övergivna barn ska få en familj och ett hem.

– I hela mitt liv har jag varit exponerad mot sociala frågor eftersom min mamma arbetar som präst i svenska kyrkan. Hon tar det mer som ett socialt jobb än som att bara mässa i kyrkan på söndagar, säger Douglas Roos och berättar om en barndom där hjälparbete för flyktingar var en naturlig del.

– Man går och tänker på saker man ska göra, men ibland måste man syna bluffen. Det har jag gjort nu sedan ett år tillbaka.

Idén är att skapa ställen för hemlösa barn att bo med förebilder och tak över huvudet tills de blir gamla nog att flytta. Löftet har varit att lansera projektet under det första kvartalet 2007, ett löfte han nästan tänker hålla. Inom några veckor ska planerna bli offentliga.

Uppköpet är början till slutet för Douglas Roos inom spelvärlden. Han kommer sitta kvar som vd året ut innan de nya projekten helt tar över. Men att bli uppköpt för en gigantisk summa vara inte målet när verksamheten startade för sex år sedan, säger han.

– Man talar om att ”klä upp bruden” inför en försäljning. Det tycker jag är... Jag ska inte uttala mig för negativt nu...

Douglas Roos överväger sitt ordval noga för att inte ta i för mycket.

– ... halvskitigt! Man ska bygga ett bolag med substans. Det ska vara riktiga grejer, inte bara se ut som att det är någonting. Det är stolt över, allt är på plats. Det är ett genuint bolag, verkligen sås och potatis, inte bara högtflygande planer.