Där fanns också ett DDR-museum med autentiska familjerum från Deutsche Demokratische Republik. Det starkaste föremålet var ett tummat pappershäfte med titeln Hausbuch, husbok.
Jag blev lite häpen. Man föreställer sig lätt att kontrollmaskineriet i östländerna arbetade i det fördolda. Visst fanns hemliga säkerhetstjänster.
Men husboken reglerades mycket exakt i ett par paragrafer i folkbokföringslagen. Den finns på nätet.
I stora hyreshus skulle husbok alltid föras. I samhällen med fler än 5 000 invånare måste varje hus ha en husbok och var tvungna att lagra uppgifter om besök.
Tanken var kanske att man på mindre ställen kunde hålla reda på vem som besökte vem genom visuell inspektion och småstadsskvaller.
Husboken hade förtryckta kolumner. I museets original fanns noteringar med bläckpenna med personuppgifter, datum, underskrifter.
Rad efter rad. Varje besökare som stannade mer än tre dagar måste skrivas in.
Såvida de inte var utlänningar. Då räckte det med att kliva över tröskeln.
Deras närvaro skulle dessutom anmälas direkt till Deutsche Volkspolizei.
Men makten blir aldrig nöjd. 1972 stipulerade man helt enkelt att alla hushåll skulle ingå i systemet.
I orter med mindre än 1 000 invånare kunde dock folkpolischefen tillsammans med kommunfullmäktige lokalt besluta att man skulle föra en central husbok för hela orten.
Formkrav? Inrikesministeriets förtryckta häften. Utom i vissa fall.
Vems ansvar? Fastighetsägare, förvaltare eller boende – det beror ju på.
Förlust av husbok? Anmäl till folkpolisen.
Maktens kloka avvägning av integritet mot berättigat intrång: lugn, bara lugn. Husboken är till för er och nationens säkerhet och är endast tillgänglig för statens tjänare.
Husboken var en barnlek jämfört med Bodströms datalagringsdirektiv där sändare och mottagare av varje mejl ska sparas.
För att skydda oss förstås. Mot terrorister och sexköpare.
Farliga fildelare tar Ipred hand om och husböckernas sociogram fixas av FRA.
Nätoperatörerna åläggs nu att föra de digitala husböckerna men bjuder äntligen motstånd.
Bahnhof och Tele2 lovar att lagra så litet som möjligt.
Ephone lämnar inte ut data frivilligt utan tar juridisk strid.
Telia skulle kunna gå ända till Europadomstolen när företaget får order från PTS att kopiera över vår trafik till FRA.
Kan man hoppas på kundtryck som gör att de tar strid? Får de husboksälskande partierna en näsbränna i EU-valet precis som Piratpartiets utveckling indikerar?
Det är politikerna som behöver bytas ut – precis som i DDR. Annars får vi ett samhälle av rädda människor som undviker nätets potential och av ”fri vilja” låser in sig i sina lutherska kloster.
Det vore inte muntert.