Entreprenör med passion för tryck

När min hustru och jag läser tidningarna tillsammans har vi alltid pennor, understrykningspennor och notisar till hands. Det berättar Arne Heine.

Läsningen med pennan i hand visar på Arne Heines engagemang för det tryckta ordet. Både i hur det ser ut och i vad det står:
– Typografins uppgift är att få fram innehållet, betonar han.

Någon typografisk skönande är han inte. Typografiska skönandar brukar inte ha råd att skaffa villa med sjöutsikt i Saltsjöbaden.

Villan håller Arne Heine och hans fru, bildredaktören Märtha Ångström Heine, på att flytta ur. Med ålderns rätt vill de slippa trädgård och stort hus.

– Mäklaren ska homestagea, berättar han, och det ser ut att bli en grannlaga uppgift.

När jag träffar honom där ser det mer ut som om han höll på att flytta in. En färggrann papiermachéstruts i naturlig storlek, inköpt i Mexiko, pryder hallen. En hel vägg täcks av en fototapet som visar en tryckeriverkstad från 1700-talet.

Inte så olikt hur en tryckeriverkstad såg ut när Arne Heine började sin bana.

Efter att ha varit anställd på Natur och Kultur fram till början av 1960-talet, och bland annat varit tekniskt ansvarig för uppslagsverket Fokus, startade han Typografen 1963 – ”precis i rätt ögonblick”. Han startade också Autoskript, Sveriges första företag för datorassisterad sättning, men var ute för tidigt och hoppade av ”precis i rätt ögonblick”.

Typografen var ett av de första företagen som bara var sätteri, inte tryckeri. Tidigare hade tryckeriet varit huvudsaken, med sätteriet som en självklar del. (Alltså som i datorernas första decennier: stordatorn var det viktiga. Programmen räknades länge – före Microsoft – som tillbehör.)

Typografen specialiserade sig på komplicerade sättningsjobb för reklambyråer. Företaget arbetade med fotosättning, som till skillnad från dagens datorbaserade sättning inte är en interaktiv teknik: först räknade man ut hur man skulle göra, sedan gjorde man inställningarna, sedan startade man fotosättningsmaskinen som matade ut jobbet på en rulle fotopapper. Först då fick man se hur det blev. (Alltså som i datorernas första decennier.) Blev det fel fick man börja om från början. Arne Heine förenklade arbetet genom att låta en dator räkna ut inställningarna.

Affärsidén var inte bara att behärska det tekniska, utan att leverera ett felfritt jobb snabbt. Språkfel och andra fel rättades, och så snart annonserna var klara körde budbilar ut dem till reklambyråerna.

- Våra budbilar hade nycklarna till ett stort antal reklambyråer i Stockholm, berättar Arne Heine, sådant förtroende hade vi.

I dag kan vi, å andra sidan, knappt föreställa oss hur det var när tryckerierna faktiskt rättade fel.

– I dag, säger Arne Heine, måste jag vara medveten om att det jag skriver, det är det definitiva. Det är det som blir tryckt.

När Typografengruppen hade över 200 anställda och verksamhet både i Sverige och utlandet tyckte Arne Heine att det var nog. Han ”pulvriserade” Typografen.

– 20 anställda är lagom storlek för ett serviceföretag, anser han, då kan chefen veta vad som pågår.

Typografen delades upp i småföretag med den uttalade planen att de anställda så småningom skulle köpa loss. Vilket också skedde.

Arne Heine tycker inte att det var bättre förr.

Han lärde sig typografiyrket på den tiden då typerna fortfarande var av bly. Hantverkarna, typograferna, hade då mycket större inflytande över det färdiga trycket.

– Faktorn kunde komma in och ge mig ett manus och säga, kan du göra ett förslag på det här, så gör jag också ett förslag. Sedan fick kunden välja, och om kunden valde mitt förslag så accepterade faktorn det.

(En faktor är en förman på ett tryckeri.)

Om det är något som Arne Heine saknar från förr så är det att jobben fick ta tid, och att man tog sig tid att rätta fel. Och ändra:

– Det är min skyldighet som skribent att ändra, framhåller han. Om jag har lämnat en text till tryckning, och så vaknar jag nästa morgon och har kommit på en bättre formulering, då är det min skyldighet att föra in den ändringen.
Ändra, ändra, ändra och pröva, pröva, pröva.

Den nya, datorbaserade tekniken gör ju att man kan göra om samma text hur många gånger som helst: pröva olika typsnitt, olika radlängd, olika teckenstorlek.

– Jag förstår inte varför man inte gör det mer, det är ju så enkelt.

Han välkomnar datorernas intåg, men påstår att han inte vet särskilt mycket om dem. Möjligen en överdrift. Han är troligen den ende som framställt tryckt text med hjälp av Sveriges första dator, den legendariska Besk från Tekniska högskolan i Stockholm.

– Sättmaskinerna styrdes av hålremsor. Vi kunde inte få datorn att sätta text, men vi kunde programmera den att framställa hålremsan. Sedan satte vi hålremsan i sättmaskinen.

När Arne Heine runt 1960 ansvarade för sättningen av uppslagsverket Focus lät han Statistiska Centralbyrån stansa texten på redaktionens registerkort på hålkort och använde sedan datorer för att framställa underlag för manusets redigering.

På 1960-talet ställde han ut 20 faxar – något nytt – hos reklambyråerna som var hans kunder.

– De började ändå inte skriva förrän efter lunch. Sedan kunde de faxa texten till oss.

Arne Heine införde tvåskift på Typografen, satte texten samma dag och budade den till kunderna på natten.

Efter att han slutat med Typografen träffade han några amerikaner som var specialister på ett nytt märkningssystem – streckkoder.

– Jag är en obotlig pionjär, en obotlig optimist, säger han. Fast folk sa att det var farligt, för man använde ju laser. Jag reste runt i landet och propagerade och arrangerade Sveriges första streckkodskonferens.

Kooperativa Förbundet, som införde streckkoder i butikerna, var en viktig bundsförvant, men datorindustrin var inte intresserad av streckkoder.

– Jag har ingen annan förklaring än att de enbart var intresserade av att sälja datasystem.

De senaste decennierna har Arne Heine ägnat sig åt utbildning.

– Konkurrenterna frågade oss hur Typografen kunde ha så bra personal. Jag sa att vi har samma personal som alla andra – men vi utbildar dem.

Sju år tog det Arne Heine att skriva sin bok om typografi. Han har inte bara skrivit den, han har också formgivit den – allt utom omslaget.

Boken heter ”Arne Heines bok om typografi” och den är redan kurslitteratur på flera utbildningar.

– Det är en bok om vardagstypografi, inte om typografins historia, framhåller han. Det står mycket lite om indelningen av typografiska stilar. Jag anser att man ska öva upp ett typografiskt seende och uppleva typsnittens utstrålning – till exempel mjuka och vänliga, stela och högtidliga. Blandar man olika typsnitt bör man sträva efter att skapa meningsfulla kontraster. Typografi har en ekonomisk betydelse, fortsätter han. Det ska göra texten lätt att läsa, lätt att förstå och stimulera till läsning.

– Du kan göra mycket bättre typografi med datorns hjälp än någonsin tidigare, men det krävs en människa bakom datorn. Experimentera, testa, prova!