It, sol och sex - en dag i Second Life

Jag vaknar i en glänta och har ingen aning om var jag är. Mitt sista minne är att jag köpte en magic mushroom. Jag tittar mig omkring, försöker få reda på var jag är. ”En plats för magi”, läser jag. Okej, då har jag hamnat fel. Mitt uppdrag i Second Life är ett helt annat: att ta reda på vad it-företag gör i denna värld.

Jag börjar med att försöka lyfta. Misslyckas. I stället för att flyga över det stora hav som omger mig hamnar jag, eller snarare min avatar – den jag är i Second Life – på havsbotten. Där finns ett litet bord med två stolar. ”Meditera här”. Jag mediterar i lotusställning en stund. Känns bra. Reser mig, vandrar iväg över den sandiga botten. Det är mörkt, jag går vilse. Börjar springa – puh, hittar upp på stranden igen. Försöker lyfta – lyckas äntligen. Jag seglar över det enorma havet. Plötsligt ser jag land nedanför och sänker mig. Här, mitt på havet, finns en butik med sexiga kläder. Märkligt – men har inget med it-företag att göra. Jag flyger vidare.

Snart siktar jag land under mig igen, denna gång är det en stad i luften. Läckra hus hänger från trädtopparna. De flesta är avspärrade för främlingar, men jag hittar ett som är öppet. Sjunker ner i en solstol. Tar ett dopp i bubbelpoolen. Ingen är hemma. Varför köpa ett eget hus i Second Life när man kan använda andras?

Jag har nu tillbringat nästan en timme i Second Life utan att se en människa. Jag tittar på kartan. Enligt den befinner jag mig i Dowden, och det finns två andra människor här. ”Hello!” ropar jag. Inget svar.

Det känns ensamt. Jag söker efter IBM, och hittar Innovation Island – huvudön av de femton IBM äger i Second Life. Jag teleporterar dit. Här finns champagne, som inte går att dricka, och rummen är vackra. Men det är kusligt tomt. Stora skyltar gör reklam för ett kommande event, IBM 2007 Impact i Orlando i slutet av maj. En nyutgiven bok från IBMs förlag ligger utlagd på bord överallt. Titeln låter intressant, handlar om soa och webben 2.0. Jag går över till webbläsaren, läser om boken och beställer ett recensionsexemplar.

Tillbaks i IBMs virtuella salong har någon som heter Anita Cassini ställt upp en donationsbox. Varför? Jag tänker inte ge pengar till IBM. Här är reklam överallt. För soa-nyhetsbrev till exempel. Finns också några virtuella mutor – jag tar girigt en öl, som dock flyger framför min hand när jag håller den. Hugger tag i ett gratis äpple som jag placerar på mitt vänstra öra. Tittar på fler reklamskyltar, de flesta länkar ut från Second Life, till urbota tråkiga hemsidor. Zzz. Tar en sista, lite rolig muta innan jag går: en telefon för intern-sms. Jag vet inte varför det vore bättre med intern-sms än de interna meddelanden jag redan kan skicka, men det låter ballt. Stoppar ölen i min inventory och greppar telefonen i stället. Känns rätt.

Så plötsligt, äntligen – jag träffar någon! Hon heter Loulou Delphis. Vi börjar prata, och exakt samtidigt frågar vi varandra: ”Jobbar du på IBM?” Det visar sig att Loulou gör det. Jag frågar om hon har byggt något i Second Life. Hon pekar på tre vackra trädgårdar. En av dem visar hur trädgården ser ut under våren respektive sommaren. En annan visar hur trädgården växer från en enkel gräsplätt till full blomsterprakt under fem års tid. Den tredje har skyltar med vad varje blomma heter.

– Hur lång tid tog det att skapa det här? frågar jag.

– En vecka, svarar Loulou.

Hon berättar att hon i verkligheten just nu sitter på ett hotell och snart ska iväg på ett möte. Att hon reser runt och visar företag vad de kan göra med virtuella världar.

– Vi ser det som internets utveckling – det tredimensionella internet.

Jag frågar Loulou hur länge det dröjer innan man får jobb via Second Life. Kommer jag att få mitt nästa jobb här? Hon svarar att rekryteringsföretag är på väg in nu. En kille som heter Vladimir dyker upp och börjar terrorisera henne med frågor om servrar och annat detaljtekniskt. Men nu börjar Loulous möte – hon råder mig att titta på Sears och Circuit City, som ligger på samma ö, innan hon loggar ut. Loulou Delphis lägger dessutom till mig i sin vänlista. Jag har fått min första kompis i Second Life.

På Circuit City får jag min första aha-upplevelse i SL. Här finns en soffa med en tv framför. När jag drar bak soffan växer tv:n. En siffra visar hur långt från
tv:n soffan står, den andra hur stor tv:n är. Funktionen ska hjälpa kunden att välja rätt storlek på
tv:n utifrån hur långt bort man sitter. Smart, och lite roligt. Man utnyttjar faktiskt den virtuella miljön.

Resten av butikerna är snyggt byggda, men ger noll mervärde. I stället länkar allt ut från Second Life till en webbsida. Känslan av att vara i en annan värld förstörs i samma sekund som man byter program och går in på en sajt i stället.
Ett exempel på hur ungt och outvecklat Second Life är finns i Sears köksbutik. Där står att du ska kunna bygga ditt eget kök. Det enda du kan göra är att se hur ett typkök ser ut med tre olika sorters köksluckor. Jämför detta med det köksbyggarprogram som Ikea erbjuder. Den virtuella verkligheten är milt sagt i sin linda. Men den dag 3d-internet har kommit ikapp – då kan du inte bara bygga ditt eget kök här, utan får tillgång till – och kan förbättra – alla andras kök. Till exempel.

Tillbaks i Second Life teleporterar jag vidare till IBMs Recruitment Center. Jag kan inte söka några jobb här – bara gå till olika hemsidor. En man vid namn Padraig Voom rusar förbi utan att svara på mina kontaktförsök, och teleporterar bort mitt framför mig. Dags att dra vidare. Next stop: Sun!
Suns paviljong är tråkig. Här finns företagsinfo, kort och gott. Ett ställ som ser ut ungefär som en vykortssnurra är full med pressmeddelanden som man kan klicka på. Nu har jag varit i Second Life i över två timmar och ser min fjärde människa: Garak Priestman, som jobbar på Sun i Italien. Han är inne för att kolla vad hans företag gör i SL. Garak försvinner snabbt, men in kommer vad som ska bli min nästa, och kanske bästa kompis i Second Life – Reginald Huldschinsky. Det visar sig ganska snabbt att Reginald är i Second Life av samma anledning som jag: han gör research på it-företag. Anledningen är att han fått i uppdrag att undersöka om hans företag, som verkar inom underhållning och it, ska satsa på rekrytering i Second Life.

Vi åker vidare på var sitt håll – jag till Dell island – och fortsätter prata i internmeddelanden. Reginald är i Second Life för första gången och är inte särskilt imponerad av navigeringen.

– Det är väldigt komplicerat bara att surfa runt och hitta intressanta företag och ställen.

Dells ö är uppbyggd som en riktig stad med kullerstensgator och vägskyltar. Med förväntan knallar jag iväg till Dell Museum – för att upptäcka att det är en tom glaskupol. Här finns också en souvenirbutik man inte kan handla i, och en tidningsbutik som länkar till webbnyheter. Det är extremt svårt att navigera – två gånger seglar jag iväg ut i rymden utan kontroll, allt blir grått. Det finns anledning till att många bygger SL-miljöer utan att ta hänsyn till hur saker ser ut i den vanliga världen – det blir både roligare och lättare att förflytta sig. Jag ger ”Dell Factory” där jag ska kunna beställa en dator en chans, men hamnar bara i en skola för nybörjare på Second Life. Tröttnar, studsar vidare till Sony Ericsson.

Företagets Second Life-närvaro öppnades på årets Cebit. Här finns en visning av olika telefonmodeller pedagogiskt utplacerade med olika färger som visar om det är en musiktelefon, en kameratelefon eller en enkel telefon, till exempel. Men alla skyltar pekar till webbsidor. Hade jag velat surfa på webben så hade jag gjort det – nu vill jag vara i Second Life, suckar jag och knallar vidare.

Nästa stopp är T-online, som Reginald tipsat om. Deras Second Life-ställe är en underbar, solig strand. Ett antal människor ligger och solar. De får 1 linden-dollar – Second Lifes lokala valuta – för att ligga där i 10 minuter. Lloyd Hyvenbeck ligger spritt språngande naken på sin solmadrass. Jag kan inte låta bli att gå fram och spana. Och mycket riktigt – han ser ut som en Ken-docka i skrevet.

– Du har ingen penis, påpekar jag.

Lloyd rycker till, tittar ner.
– Det stämmer! Vet du var jag kan köpa en? frågar han.
Det vet jag inte.

– Men har du någon mus då? fortsätter Lloyd.

Jag tar av min avatar kläderna och kontrollerar. Svar nej.
– Hur ska vi kunna ha sex här om vi inte har några könsdelar? undrar Lloyd uppbragt.

Han berättar att han har hört att det finns en sexklubb i storstaden Kong. Det är första gången jag hör talas om en storstad i Second Life – så jag sticker dit.

Under de timmar jag hittills tillbringat i Second Life har jag stött på max tio personer. Nu förstår jag: Det är inte hos it-företagen folk hänger. Det är i Kong – Second Lifes egen Sin City.

Här finns det sådana mängder av människor att programmet inte hinner med att visa alla när jag promenerar längs gatorna. Det finns punkkläder att köpa. Sexiga underkläder. Och så hittar jag det som Lloyd saknar: Golden Gun. En virtuell penis som kommer i tre olika storlekar. Och vi snackar inte extra small.

Jag skickar ett meddelande till Lloyd.
– Jag har också hittat en! svarar han. Och jag har hittat en mus också! Jag funderar på att köpa en till dig. Om jag får använda den när jag vill?

Det här, inser jag, är vad Second Life egentligen handlar om. Och bestämmer mig för att det är dags att logga ut.

Gudrun Stindberg
aka Lisa Bjerre