Strömmen av frågor till organisationer som Språkrådet och Datatermgruppen och till tidningarnas språkspalter är större än antalet utgående förmaningar.

Det finns tre nivåer:

Vardagligt språk, människa till människa, ska man inte lägga sig i. Det är nivå ett. Om du pikar dina arbetskamrater för att de säger ”större än mej” blir det mycket arbete, lite kamrat.

Men om du ansvarar för vad som skrivs i ett företag eller en organisation, nivå två, får du inte vara snäll. Det är inte skribenten som ska skonas, det är läsarna. Dålig svenska, slarvfel och faktafel kostar pengar.

Den tredje nivån är om du själv är skribent. Då är du ditt eget företag eller organisation och chef över dig själv. Naturligtvis kan du vara hur överseende du vill med dina egna språkfel. Andra kommer inte att vara det.

Teknikens språk är särskilt känsligt. Om du skriver mHz (fel) i stället för korrekta MHz för megahertz så finns det i praktiken ingen risk för missförstånd. Förkortningen mHz, millihertz (en svängning på tusen sekunder) finns inte. Men om du skriver mHz i stället för MHz så tar ingen tekniker dig på allvar.
Språkvården har dåligt rykte. En del blir allergiska mot språkvård redan i mellanstadiet, men det är underbefälens fel.

Det är skollärare och kontorschefer, inte professorer i svenska, som rackar ner på äkta och inbillade språkfel.
När jag en gång skrev en krönika där jag påstod att ”större än mig” var korrekt svenska fick jag skällebrev som skulle ha fått högbåtsmännen i Karlskrona – de som kunde svära oavbrutet i fem minuter utan att upprepa sig – att blekna.

Skällebreven kom från personer som betraktade sig själva som bildade.

Det är obegripligt hur den godtyckliga regeln om ”större än jag” har kunnat bli mer än en fotnot. Människor baserar hela sin självkänsla på att de minsann vet att det heter ”större än jag”. Jösses. Rista in det på gravstenen, vetja.

Och envar som skriver ”nattduksbord” (rätt) i en tidning drabbas av underbefälens raseri.

Underbefälen befinner sig i ständigt myteri mot språkvårdens höjdare i Språkrådet och Svenska Akademien.

”Allting går visst för sig nu för tiden”, gnäller de. De brukar tycka att förfallet började med Bertil Molde (1919–1995) och hänvisar i stället till Erik Wellander (1884–1977) och hans ”Riktig svenska” från 1939.

Om de verkligen hade läst ”Riktig svenska” hade de säkert påstått att förfallet började med Erik Wellander.

Han var egensinnig, inte intolerant. Det ska man vara.

Och den omarbetade fjärde upplagan från 1973 är det bäst att förbigå med tystnad.

Wellander begick där något som underbefälen betraktar som en dödssynd: han accepterade att språket förändras.

Språkvården i Sverige har haft samma budskap i över hundra år: skriv enkelt och tydligt.

Krångla inte till det. Byråkratspråk är dåligt språk.
Ställ dig frågan: kommer mottagaren att förstå det jag skriver?