Tekniken som sådan är inte ny. Skälet till att den de närmaste tio åren kommer att förändra vår tillvaro så mycket är att de fysiska komponenterna, de så kallade taggarna, har blivit tillräckligt små och billiga att tillverka. Taggen är ett sandkornsstort chip kopplat till en något större antenn. Kostnaden för att tillverka den enklaste sorten räknas numera i öre och fortsätter att sjunka. Den kan diskret placeras även i mycket små produkter.
Streckkoder har detaljhandeln använt länge. Rfid är nästa steg. Varje enskilt föremål kan via sin tagg förses med ett unikt nummer som registreras automatiskt av tekniska läsare så fort föremålet passerar på någon eller några meters avstånd. Bäraren behöver inte göra något – behöver inte ens veta om det. Små taggar har inget batteri utan utnyttjar energin i den inkommande signalen från läsaren för att skicka lagrad information tillbaka.
Med rfid kan i princip alla fysiska föremål – människors kroppar inkluderade – märkas. Möjligheterna är fantastiska och riskerna förfärliga. Om detta har Pär Ström, självutnämnd integritetsombudsman hos högerns tankesmedja Den Nya Välfärden, skrivit en intressant debattskrift: ”Med storebror i byxfickan. Från snokande kläder till människokartor – integritetsrisker med rfid-chips.”
Att stoppa tekniken som sådan är varken rimligt eller möjligt. Medborgarna, myndigheterna och företagen har alldeles för mycket att vinna med den. Företagen (och militären, men där är det mesta hemligt) driver på forskning och utveckling. I alla företagsled – tillverkare, grossister, detaljhandel – väntar enorma vinster.
När varje mjölkpaket, kalsong och tandkrämstub får sin unika identitet, ett nummer som kan avläsas automatiskt vid passage in eller ut, kan företagen både stärka sin kontroll över varuflödena och minska kostnaderna för denna kontroll.
I detaljhandeln kan företagen dessutom, om inte lagregler eller starka opinioner lägger hinder i vägen, skaffa sig ett kunskapsmässigt grepp om varje kund. Vet H&M exakt vilka kläder en kund har på sig, inklusive varje plaggs ålder och pris, ökar möjligheterna att bedöma vad han/hon kan övertalas att köpa.
Om denna användning av rfid kan framstå som stötande för vissa är andra tillämpningar desto mer lockande. Personlig säkerhet, hälsa, tidsvinster och bekvämlighet – med rfid kan det mesta förbättras. Med taggar i kläderna kan tvättmaskinen ställa in rätt vattentemperatur och protestera om vi stoppar in plagg som inte bör tvättas tillsammans.
Med en tagg i varje sedel kan stulna kontanter ”slå larm” så fort de används.
Är vi taggade med information om allergier eller sjukdomar kan läsare i olika miljöer varna oss eller hjälpa oss på många sätt.
Placerar man taggar i pass, biljetter eller andra inpasserings-dokument kan köande i många sammanhang undvikas helt.
Placeras en tagg i kroppen, t ex i armen, kan vi låsa upp dörrar, betala eller identifiera oss med en enkel gest. (Och nyckeln/pengarna/id-kortet tappar vi aldrig bort.) Möjligheterna tycks oändliga. Hur och när de realiseras vet vi ännu inte.
Pär Ström efterlyser lagstiftning som drar gränser för när människor – eller föremål som människor typiskt sett bär med sig - får taggas. Frestelserna för enskilda, företag och myndigheter att missbruka tekniken blir starka.
Att förse mindre barn med taggar så att man hittar dem om de springer bort kan nog försvaras. Detsamma gäller möjligen för dementa personer också. Psykiskt sjuka då? Brottslingar? Prostituerade? Taxichaufförer? Alla andra som kan råka illa ut? Om hög säkerhet är målet borde vi taggas allihop.
Går vi med på att information om våra fysiska förflyttningar registreras i databaser (med mobiltelefonerna sker det redan) måste vi också räkna med att uppgifterna kommer att användas för syften som vi ännu inte känner till och som kan bli omöjliga att kontrollera. Däri ligger problemet.
Alla större databaser tenderar att läcka. När innehållet i en databas har kommersiellt värde ökar sannolikheten för att personer som arbetar med den utsätts för hot eller mutförsök. Polisen kommer hursomhelst inte att kunna hållas borta från databaserna.
När information om våra rörelser väl finns lagrad någonstans blir kraven på polisiärt utnyttjande snart oemotståndliga.
Nyhetsmedia frossar i de mest avskyvärda brotten, varvid den allmänna opinionen piskas upp till den grad att alla sekretessbestämmelser knäcks. Ska sekretessen få skydda mördares, våldtäktsmäns eller pedofilers identitet?
Bit för bit byggs polisstatens tekniska infrastruktur. Pär Ström är kunnig och skriver föredömligt enkelt. Av allt att döma lär varken tekniska eller juridiska knep skydda oss, i längden, mot missbruk av rfid.
Lagstiftning behövs ändå, naturligtvis. Något motstånd är bättre än inget alls, men framförallt är det allmän upplysning och offentlig debatt vi behöver.