Men en sak är säker: under många julgranar kommer det att ligga hårda, platta, ganska små paket i jul. Med namn som ”Crysis”, ”Hitman” och ”Bioshock” eller ”Half Life 2 – The Orange box”. Datorspel, med fantastisk grafik och realistiska ljudeffekter, som handlar om att döda.

Jag minns när jag besökte en datorklubb i Moskva. Året var 1992. Klubbens entusiastiska datafantaster hade utvecklat ett nätverksbaserat ”massive multiplayer game”. De olika spelarna skapade egna öar på sina datorer, men de kunde också besöka andras öar på andras datorer. Många år före World of Warcraft och Second Life.

Dataklubben i Moskva hade utvecklat ett spel där inget våld existerade över huvud taget. Entusiasmen över själva nätverkets möjligheter överskuggade allt annat, varför skulle man ta död på sina medspelare nu när man äntligen kunde möta dem virtuellt?

Dagens dataspel ser annorlunda ut. Många, men inte alla, handlar om att döda. Är det ett problem? Visst kan väl barn och ungdomar skilja på fantasi och verklighet? Det där snacket om att vi blir avtrubbade är väl bara gammal unken moralpanik?

Det är givetvis mycket svårt att leda i bevis att något samband existerar mellan våldsamma dataspel och våldsamma ungdomar. De okända variablerna i varje enskilt fall av ungdomsvåld är alldeles för många. Och om vi mot förmodan lyckas etablera ett statistiskt samband, hur vet vi då att det existerar ett orsakssamband?

Alla har väl hört talas om det starka statistiska sambandet mellan barna­födande och antalet storkar i Skåne
i mitten på 1800-talet. Det statistiska sambandet var tydligt. Men det fanns inget orsakssamband.

Däremot ledde god skörd till fler barn och fler storkar. Skörden var den okända faktorn.

Men frågan kvarstår: Blir vi avtrubbade av för mycket datavåld?

Ett annat angreppssätt är att närma sig frågan med ett tankeexperiment. Varför finns det i princip inga dataspel i handeln som går ut på att våldta så många kvinnor som möjligt? Därför att ämnet är tabu bland dataspelstillverkare. De flesta seriösa dataspels- butiker skulle vägra att ta in och sälja sådana spel. Föräldrar skulle bli upprörda och ropa på förbud. Inköpschefer skulle bojkotta dem.

Varför är det så? I den verkliga världen är straffet för våldtäkt betydligt mildare än straffet för mord. Våldtäkt är visserligen belagt med fängelsestraff, men den juridiska straffskalan anser att ett brott där man berövar en annan människa livet är värre. I våldtäkter överlever i regel offret. Man kan ifrågasätta denna straffskillnad, men så ser juridiken ut i vårt land.

Om vi hade ett moraliskt perspektiv på dataspel borde således våra reaktioner vara omvända: våldtäktsspel är lättare att acceptera, men mordspel säger vi nej till. Men det känns inte rätt. Vad kan vi dra för lärdom av det?

Kanske är vi avtrubbade just när det gäller dödande, men ännu inte avtrubbade när det gäller våldtäkt. Kanske är vår reaktion på våldtäktsspel den naturligt sunda och vår acceptans av mordspel osund?

Det finns anledning att fundera över sina egna känsloreaktioner. Och vilka dataspel vi köper i julklapp till våra barn.