Den som jobbar med it är en nörd – en grabb som sitter där vid sin skärm dygnets alla timmar. Luktar illa. Livnär sig på Jolt Cola och chips.

Osund hy. Nästan inga muskler, men med fett på fel ställen. Flaskbottnade glasögon. Bär uttvättade t-tröjor med reklambudskap från för länge sedan avsomnade it-företag. Totalt osexig.

Den bilden sitter som etsad innanför pannbenet på det uppväxande släktet och den bekräftas dagligen i filmer och tv-serier från båda sidor av Atlanten.

I gymnasisternas värld är att välja en it-utbildning det samma som att döma sig själv till ett liv utan annan social gemenskap än den som kan finns i diskussionsforum om programmering för processorer med många kärnor. Ett liv helt utan hopp om sexuella relationer.

Väldigt få unga män dömer sig själva till ett sådant öde. Antalet sökande till högre it-utbildningar är skrämmande lågt.

Vissa gör det trots allt – fullt medvetna om konsekvenserna av sitt val. Det handlar antingen om unga män som hittat en identitet i nördrollen. De kanske inte har så stor framgång hos det motsatta könet i alla fall, gillar Jolt Cola, och gillar att tillbringa ändlösa nätter i fysisk ensamhet men i en stor digital gemenskap av likasinnade.

Och det finns undantag som sett igenom nördmyten, som insett att en it-utbildning kan leda till intressanta och kreativa jobb fjärran från nördens mörka källare.

Unga kvinnor som söker it-utbildningar är lika sällsynta som lodjur i skogen. För dem är nördmyten ännu svårare att förhålla sig till. Vem kan ens föreställa sig en kvinnlig nörd? Det är en omöjlig figur. Som en isländsk muslim, en politiskt korrekt nynazist eller en lycklig och harmonisk heroinmissbrukare.

Det säger sig självt att det antal unga kvinnor som orkar ta sig själv och sin omgivning förbi bilden av nörden och in på en högre it-utbildning inte är många. De har inte ens en dålig förebild.

Dåliga förebilder kan vara bättre än inga alls.