Tidigare brann många filmer upp, tillverkade som de var i brännbara material. Dessutom förvandlades många filmer till vinäger i oövervakade lager.
Fysiska filmers livslängd är fortfarande mindre än 100 år, till följd av känslighet för temperaturförändringar, fukt och statisk elektricitet. Filmerna kan också bli felidentifierade, felindexerade eller helt enkelt tappas bort. Mindre än hälften av alla spelfilmer gjorda före 1950 har överlevt.
Att kunna lagra filmmaterial digitalt blir allt mer angeläget. Enligt siffror från The Hollywood Reporter härrör enbart 19 procent av intäkterna från de största filmbolagen från biovisningar. Resten kommer från dvd, tv, betal-tv och video.
Men övergången till digitala medier skapar problem. Enligt den amerikanska filmakademin kostar digital lagring av en film i ett år 12 510 dollar – tolv gånger kostnaden för en traditionell film.
Dvd-boomen, med tillhörande efterfrågan på bonusmaterial och nya klippningar av filmerna, ställer också krav på att bolagen behåller allt material från produktionen.
När inspelningarna gjordes med vanlig 35-millimetersfilm sparades också allt: negativ, ljud och stillbilder. En storfilm på två timmar med kringmaterial packades i några hundra plåtlådor, som lagrades under jord, en gång för alla.
– Ingen brydde sig om kostnaderna eftersom de var obetydliga, säger Milt Shefter, chef på Digital Motion Picture Archival Project och ansvarig för filmskyddsbolaget Miljoy Enterprises, till IDG News.
med digitalkamerorna följer en markant ökning av det material som ska lagras.
– Eftersom digital film inte behöver laddas in i kamerorna kan de bara fortsätta rulla – även när filmmakarna går framför kamerorna för att prata med skådespelarna.
Därmed tvingas filmstudiorna lagra hundratals terabyte data för en genomsnittlig film.
Annat material än själva filmen kostar över 400 gånger så mycket att lagra digitalt som analogt. Ändå är den digitala tekniken inte idiotsäker. Det finns finns flera exempel på att data efter bara 18 månader varit oanvändbara på grund av kompatibilitetsproblem.
Enligt Brian Babineau, analytiker på Enterprise Strategy Group, ESG, finns två alternativ att lagra på.
Det första är tejp. Det är billigare och mer flyttbart, men backupen är ofta komprimerad i stängda format som gör det svårare att söka i materialet.
Det andra alternativet är disklagring. Det är dyrare men lättare att göra i ursprungsformatet. Metoden ger också högre sökbarhet och tillåter olika program att restaurera data till film.
Disklagringen växer i popularitet och ESG spår att den 2012 är större än tejplagringen.
– Den stora utmaningen handlar mindre om begränsningar i tekniken och mer om att skapa bra processer, säger Steve Canepa, chef för globala medier på IBM.
Den digitala lagringen har fortfarande två saker att bevisa. Det ena är att kvaliteten på det lagrade materialet håller för att göra nya kopior av. Hemmabions stora skärmar och dyra ljudanläggningar slåss mot slitna och skräniga biosalonger.
Ett annat problem är bristen på digitala standarder.
– Även om det finns många fördelar med den nya tekniken innebär den ingen garanti för långsiktig tillgång till filmer på det sätt vi har med analoga filmer, säger Milt Shefter.
Hela tiden lanseras nya tekniker som studiorna anammar. Det gör att gamla format på sikt blir oåtkomliga. Exempelvis kan dagens tejpstandard i filmindustrin, LTO4, inte läsa den tidigare versionen LTO1, som fanns 2000.
– Företagen lagrar vad de har i dagens format och sedan går de vidare till nya. Problemet är att gamla data blir oidentifierbara om det inte finns gammal utrustning som underhålls och kan läsa gamla format, säger Steve Canepa.
Ett sätt att hantera det skulle vara stora migrationsprojekt, att se till att storfilmer som Gudfadern både finns på film och på diskkopia, eftersom det alltid går att flytta både från film till disk och från disk till film.
IBM och Fox Broadcasting aviserade ett sådant projekt 2006 för bland annat fotbollsmatcher, där sändningarna går via satellit till en IBM Xseries som kör Linux och lagrar allt på magnetband.
När Sherry Lansing, chef på Paramount Pictures, bestämde sig för att att skapa en jubileumsversion till 50-årsdagen av premiären på Sunset Boulevard, en av studions filmklassiker, stod företaget inför ett problem.
Originalfilmen fanns traditionellt lagrad och kopior hade gjorts under många år. Problemet var att kopiorna blivit allt mer grumliga och att många av de mörka scenerna blivit allt svartare och nästan var omöjliga att se.
Den bästa kopian hade många naggningar i kanten, samtidigt som orginalinspelningen inklusive negativen gått förlorad.
I stället för att släppa ytterligare en halvförstörd version bestämde bolaget att låta arkivarier ta bort smuts och skräp och göra filmen så bra som möjligt.
Teamet som ansvarade för återställandet tog in företaget Lowry Digital, numera DTS, som tog bort skadorna.
En högupplöst digital kopia togs fram och släpptes för några år sedan.
