Mycket mer utmanade för vår moralkodex är naturens egen informationsteknik, som vi lär känna allt bättre genom den genetiska och neurobiologiska forskningen.

I ett historiskt ljus är det enkelt att hävda att vi är moraliskt ansvariga för våra handlingar. Moraliskt ansvar förutsätter en fri vilja, en förmåga att göra fria val.

Men är det så enkelt? Vetenskapen utvecklar mycket snabbt en detaljerad kunskap om människans genetiska och kemiska konfiguration. Vår hjärna blir alltmer kartlagd och funktionellt begriplig, mycket tack vare den avancerade och it-baserade informationsbehandlingen av den mänskliga arvsmassan.

Den neurobiologiska och neurofilosofiska forskningen tyder alltmer på att den fria viljan i många situationer är en illusion. Det föranleder en del moralfilosofiska problem: Om den fria viljan, åtminstone i vissa fall, är en illusion, finns det då undantag från moraliskt ansvar? Och vart leder det?

För en tid sedan satt en man, snickare till yrket, på en parkbänk tillsammans med sin flickvän och sambo och tittade ut över sjön där de bodde. Mannen var tidigare ostraffad och hade aldrig visat våldstendenser.

Inte heller hade han drog- eller alkoholproblem. Plötsligt började han tala osammanhängande, reste sig och gick bakom ryggen på flickan och högg henne upprepade gånger med den kniv han bar i sina snickarbyxor.

Flickan lyckades fly och larma polisen. Mannen greps och genomgick en stor rättspsykiatrisk undersökning. Då upptäcktes en snabbväxande hjärn­tumör som tryckte på en speciell del av hans hjärna. Tumören kunde enkelt opereras bort, och efter operationen återgick han till sitt forna jag, fredlig och utan våldstendenser.

Enligt läkarna är det ytterst troligt att hjärntumören orsakade det våldsamma beteendet. Bör han då dömas för sitt våldsbrott? Många svarar nog nej på den frågan.

Låt oss då ta ett mera komplicerat exempel: Nyligen har man upptäckt en speciell gen som ansvarar för produktionen av ett protein som kallas monoaminooxidas A. Det reglerar hjärnans upptagningsförmåga av serotonin i frontalloben.

Ett fåtal människor har en mutation i den gen på X-kromosomen som producerar monoaminooxidas A. De som är mutanter producerar nästan inget protein. De saknar förmåga till självkontroll och är destruktiva, aggressiva och våldsamma. Ofta uppvisar de dessutom självdestruktiva beteenden. Dessa mutanter är mycket farliga.

Till vilken grad ska de hållas ansvariga för sina handlingar? De kan inte klassificeras som sinnessjuka enligt normala mått. Inte heller är de oförmögna att stå inför rätta.

Men med dagens neurobiologiska kunskaper kan vi säga att deras möjligheter att välja sina handlingar starkt begränsas, om inte omöjliggörs, av den genetiska mutation de lider av.

Kunskapen om naturens egen informationsteknologi ställer oss inför fler sådana avvägningar i framtiden. Frågan om moraliskt ansvar och en fungerade informationsetik kommer
att prövas och omprövas många gånger i ljuset av ny vetenskaplig kunskap.