Gränssnittet mellan teknik och politik

När jag träffar Nicklas Lundblad har han nyss varit på ”Nordens Davos” – statsministermötet vid Riksgränsen – och bland annat talat om klimat­frågor. Hur går det ihop med Googles alla serverhallar som drar så mycket ström? Nicklas Lundblad har svar:

– Våra serverhallar drar 50 procent mindre effekt än andra med samma kapacitet, säger han och berättar om Googles energisparprojekt med det svårlästa namnet RE<C.
Det ska uttydas ”renewable energy cheaper than coal”. Google bekostar forskning i solceller – som testas på taket till huvudkontoret Googleplex – och i vindkraftverk på hög höjd.

– Grundidén med mitt jobb är att ta kunskap från vårt företag och föra över den till andra. Det finns två sätt. Antingen knallar vi runt, eller också frågar de oss, säger Nicklas Lundblad.
Men tjänar Google pengar på det?

– Ja, man tjänar mycket pengar på att sprida sin världsbild, jämfört med att vara en ropandes röst i öknen.

Nicklas Lundblad beskriver sig som ett gränssnitt mellan den tekniska kunskapen och den politiska arenan.

Hur tillvaron för sådana gränssnitt är beskaffad lärde han sig under åren som stabschef för Peter Egardt på Stockholms handelskammare. Nicklas Lundblad byggde där upp e-handelskammaren, som han beskriver som en stor framgång – enda misstaget, säger han, var att tro att bara it-företag var intresserade.

För två år sedan fick Nicklas Lundblad Eisen­howerstipendiet, ett stipendium som delas ut till personer som bedöms som ”framtidens ledare”. Han fick resa runt i USA i tre månader och göra i stort sett vad han ville. En sak han ville göra var att besöka Googles huvudkontor i Mountain View i Silicon Valley.

Huvudkontoret är känt som Googleplex och ligger i lokaler som byggdes för datortillverkaren Silicon Graphics under företagets storhetstid för tio år sedan. Googleplex kan beskrivas om ett gigantiskt vuxendagis, där de anställda kommer och går som de vill, får fri mat, fritt godis, kaffe av alla de slag, det finns massagestolar, gym, soffor och pianon – det är ett under att det blir något gjort.

(Det svenska huvudkontoret i Stockholm är mer anspråkslöst, men där finns också gratis godis, kaffe­maskiner och en massagestol.)

Det som lockade Nicklas Lundblad var varken godis eller kaffe, utan att han fick träffa Andrew McLaughlin, en känd amerikansk juristprofessor som numera är anställd på Google och ansvarar för policy och myndighetskontakter. Andrew McLauglin har varit involverad i internets administration på högsta nivå och har också hjälpt Afghanistan och Mongoliet med deras internetlagstiftning.

Några månader senare sökte Google en europeisk policychef som skulle begripa sig på juridik och forskning. Nicklas sökte och fick jobbet.

Ryktena om att han också lät sig bjudas till Seattle av Microsoft som rullade ut röda mattan och bjöd på fina middagar, varpå Nicklas tackade nej till erbjudet om jobb och åkte ner till Google för att skriva på anställningskontraktet, vill han inte kommentera.

Vad gör då Google i Sverige?

– Massor av saker, svarar Nicklas Lundblad glatt.

Ombedd att precisera säger han att annonsmarknaden är huvudsysslan. Alla Googles inkomster kommer från de små annonserna på söksidorna. Så Google säljer annonser som vilket annonsblad som helst.

– Vi gör allt som Google gör, fortsätter han, utom personaladministration – fast där söker vi någon.

Google i Sverige har anställda tekniker – mest i Luleå – annonssäljare och programutvecklare, totalt femtio anställda.
Hur ser framtiden ut då? Google har ju förlorat en tredjedel, 80 miljarder dollar, av sitt börsvärde sedan slutet av 2007.

– Vi finns kvar om några år. Börskurser går upp och ner – det visar de senaste femhundra årens ekonomiska vetenskap, säger Nicklas Lundblad.

Hur ser då framtidens sökmotorer ut?

– Utvecklingen drivs av vad användarna gillar. Inte bara det, användarna står för innovationerna. Det är därför Google bygger öppna plattformar som andra kan bygga tillämpningar för, säger Nicklas Lundblad.

– Att låsa in folk är SÅ 1990-tal.

Googles informationschef Maria Goth, som är med vid intervjun, tillägger:

– Varje gång vi söker igenom nätet är 25 procent helt nytt. Det måste vi kunna hantera.

– Enligt Googles chefsekonom Hal Varian fördubblas informationen på nätet vart tredje år, fortsätter Nicklas Lundblad.

– Och typen av innehåll är nytt. Numera är 70 procent av materialet skapat av användarna.

Google letar hela tiden efter nya sätt att bjuda på gratis information och betala för kalaset genom att sälja annonser. Mobilsökning ska till exempel få ett nytt användargränssnitt där man ska kunna skriva ”Stockholm pizzeria” och få tips om närmsta ställe.

– Nästa gång söker du kanske på ”kafé” – då antar användargränssnittet att det ska vara i Stockholm den här gången också, säger Maria Goth.

Nicklas Lundblad berättar om skillnaden mellan kontextuell och beteendeorienterad annonsering. Antingen tar annonsören fram profiler över tilltänkta kunder – det är beteendeorienterat – eller också utgår man från vad den som läser annonsen gör just nu – det är kontextuellt. Googles modell är kontextuell. Söker du på Google efter pizzerior i Stockholm är du troligen mottaglig för annonser för pizzerior i Stockholm. Uppenbarligen en framgångsrik princip.

Principen tillämpas även i Googles e-posttjänst Gmail, som finansieras av annonser som matchas mot innehållet i mejlen. Nicklas Lundblad tillbakavisar kritiken:

– Programmet gör en mönstermatchning, väljer ut en annons, sedan kastas allt. Annonsörerna vet inte vilka som har sett annonsen.

Är inte risken att Google till sist vet allt om oss?

– Jo, men det går att undvika. Det förutsätter två saker: att det är användarens eget val att använda tjänsten och att det finns transparens – man ska veta hur det fungerar. Du kan säga åt systemet att radera alltihop.