Tänker du på nätet även när du inte är uppkopplad? Blir du irriterad om din internetuppkoppling slutar funka eller kan timmarna framför datorn ibland flyta fram snabbare än du riktigt väntat dig?

I så fall är du missbrukare, hävdar föreningen Fair Play, som dök upp för ett år sedan och som under hösten har bedrivit en lobbykampanj där den vill etablera en mycket bred definition av "datorberoende".

Listan på kriterier som levereras av föreningens huspsykolog Owe Sandberg är en direkt översättning av den psykologiska standarddefinitionen av drogberoende, därav de smått märkliga frågorna om huruvida "du begår illegala handlingar för att finansiera ditt datoranvändande".

Man hade lika gärna kunna bytit ut droger eller datorer mot böcker och kommit fram till att många akademiker lider av gravt "textberoende" och är i behov av tvångsvård.

Men när Fair Play i december lanserade en hemsnickrad larmrapport togs den inte emot särskilt kritiskt. "Tv-spel gör barn beroende" blev rubriken på DNs förstasida.

Barn+datorer=otäckt
Visserligen kunde inte ens Fair Plays egna experter bekräfta att det verkligen gick att tala om datorer som beroendeframkallande, men de hade ändå en instiktiv känsla av att barns intensiva datoranvändande var något otäckt.

Små doser spelande accepteras visserligen av Fair Play. Men den som spelar spel i flera timmar åt gången, eller offrar sportaktiviteter till förmån för datoraktiviteter, den ligger i riskzonen för missbruk.

Ett tredje kriterium på missbruk, berättar Fair Play på sin hemsida, är att man "spelar för att uppleva spänning och upphetsning".

Frågan som inställer sig är om det egentligen är tillåtet att ha roligt alls framför datorn.

Flitigt datoranvändande är överlag suspekt, enligt Fair Play och Owe Sandberg. Man tappar nämligen kontrollen över tiden.

Internet kan för många vara så fängslande att de tror att de bara suttit uppkopplade ett par timmar när de i själva verket suttit vid skärmen i fem timmar.

Flykt från livet
"Tiden går fort när man har roligt" är en närliggande förklaring. Men för Owe Sandberg är tidsförlusten betydligt mer oroande:

"Det blir en flykt, en sorts medicinering för saker man inte klarar i vanliga livet. Man går in i en bubbla, i ett rus. Det är därför som tidsaspekten försvinner."

"Skärmmissbruk" är termen han myntar. Som förebyggande åtgärd bör föräldrar, enligt Fair Play, teckna kontrakt med sina barn om "datorfria dagar".

Övriga dagar ska barnen bara få använda datorn några få timmar, så att de inte hamnar i "missbruk".

Om föräldrar väljer att lystra till dessa råd, innebär det att en stor mängd barn dagligen kommer att förvägras kontakt med sina onlinevänner.

Mister chansen att utforska
Potentiella programmerare, webbdesigners och musiker får inte möjlighet att utforska datorernas möjligheter till skapande.

Och barn som av sina exempelvis strängt religiösa föräldrar knappt tillåts gå ut, fråntas sina möjligheter att ändå ha ett rikt umgänge med omvärlden över nätet.

Varningar för "datorberoende" eller "tv-spelsberoende" måste granskas kritiskt. Inte bara genom att hänvisa till den forskning som visar att datorspel faktiskt stärker barns intellektuella förmågor. Inte bara genom att undersöka om datorer verkligen kan ge beroende och abstinens.

Man måste också ställa frågan: Varför inte? Är det nödvändigtvis fel med beroenden? Är inte alla människor beroende av olika saker, vanor och kommunikationsmedel? I så fall är det en fråga om etik, inte om medicin.

Är det nödvändigtvis dåligt om nu ungdomar ibland kan "tappa tidsperspektivet" när de försjunker i spel eller internet?

Datorspel är konst
Datorspel är en konstart, och en konstart som till skillnad från tavlor på väggar lyckas vara så fascinerande att många försjunker i den i timtal.

Är det egentligen konstigare om man förlorar sinnet för tid framför skärmen än om man gör det på dansgolvet?

Kampen mot "datorberoendet" har bland annat förts på landets skolor, där Fair Play i höstas följde med på regeringens Flicka-turné.

Redan under sitt första år lyckades man göra två spektakulära nedslag i medierna, samt åka på skolturné på regeringens bekostnad.

Undervisningsmaterial distribueras via AV-centralerna, med övningar där barn ska lära sig att inte se datorn som en självklarhet.

Lars-Ivar Ericson (c) har tagit upp frågan om "datormissbruk" i riksdagen, baserat på uppgifter från Fair Play.

Vilka står då bakom denna lobbygrupp som vill begränsa barns datoranvändande? Fair Play framställer sig ibland som en folkrörelse, men erbjuder inga medlemskap utan består av en handfull drivna lobbyister.

Hemlig finansiering
Finansieringen hålls också hemlig, men om man ser till styrelseledamöternas bakgrund ges en intressant vink om vilka som ligger bakom Fair Play.

Carnegie Institutet fungerar som ett slags finansiell paraplyorganisation för anhängarna av en ytterst restriktiv narkotikapolitik, och har legat bakom upprop mot bland annat sprutbytesprojekt.

Det grundades genom en donation 1982, med uppgift att utgå från "Nils Bejerots forskning på narkotikaområdet och om sociala missförhållanden i övrigt".

Socialläkaren och debattören Nils Bejerot bokdebuterade 1954 med Barn-Serier-Samhälle, som gick till storms mot "asocial litteraturspridning".

Stålmannen är ett problem
Serietidningar som Stålmannen är "ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla", skrev Bejerot då. "En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok."

Exakt femtio år senare säger Fair Play-representanten Per Hamid Ghatan till Dagens Nyheter om datorspel: "Jag undrar hur framtidens människor skulle bedöma vår civilisation om de hittade alla dessa spel där det inte finns några gränser för mänsklig ondska."

Serier 1954, datorspel 2004 – på moralistfronten intet nytt.

Under tiden har video, senare rollspel avlöst "serieeländet" som dödligt hot mot barnen.

Att det i dag är datorspel, och internet i allmänhet, förvånar egentligen inte.

Mönstret som framträder är hur läkare använder sitt yrkes auktoritet för att piska upp moralpanik riktad mot kring tidens nya kulturyttringar.

När nymoralisterna är så välorganiserade som Fair Play, tar nyhetsmedierna villigt åt sig av vad de kan erbjuda: en larmrapport, en expert, en bekymrad förälder.

Men när Fair Play och Owe Sandberg vill begränsa barns datoranvändande är det inte bara spelandet som hamnar i skottlinjen. Utan även kommunikationen med omvärlden, inlärningen av engelska, fildelandet som sätt att upptäcka ny kultur och möjligheten att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office.

Beroendet kan vara en dygd
Om man har ambitioner att programmera egen mjukvara, bygga hemsidor, manipulera bilder i Photoshop eller klippa ihop loopar till musik är "datorberoende" snarast en dygd.

Vilka som skulle bli framtidens producenter av mjukvara i Fair Plays värld är oklart. Merparten av dagens programmerare har ju förvärvat sin kompetens just genom idogt "skärmmissbruk", ofta från unga år.

Inte sällan började deras datorintresse med en period av intensivt spelande.

Föreställningen om att datorn ska vara blott ett "verktyg" som man uträttar nyttiga, avgränsade uppgifter med är hopplöst ignorant.

Den hade nämligen inte stått där från början om utvecklingen hade varit ett resultat av rent nyttotänkande.

Utan glädje och fascination över det nya som drivkrafter, är såväl internets explosiva utbredning som hemdatormarknaden omöjliga att tänka sig.

Bloggare förstod
Detta förstod också en stor mängd svenska bloggare, vilka till skillnad från dagstidningarnas reportar utsatte Fair Plays budskap för en mycket kritisk granskning.

Många konstaterade att deras egna vanor stod i skottlinjen: lobbygruppen sprider budskapet att mer än 35 timmar framför skärmen per vecka eller entusiastiskt datoranvändande överlag innebär ett patologiskt tillstånd.

Fortfarande vet vi inte vad "den verkliga världen", som Owe Sandberg säger sig värna om, egentligen består av och vilka tekniska hjälpmedel som är bannlysta från den.

Rasmus Fleischer