I sak är Björklund och Leijonborg rätt ute när de skriver att forskning är en investering i framtidens välfärd. Rätt allokerade kan höjda forskningsanslag stimulera internationell konkurrenskraft för svenska företag och därmed ekonomisk tillväxt. Men det är en sak att använda tillväxtsargumentet i en debattartikel – en annan att visa hur de nya forskningsresurser som staten ska ställa till förfogande faktiskt kommer att stimulera tillväxt och konkurrenskraft.
För att vara trovärdiga måste Björklund och Leijonborg kunna förklara hur de föreslagna höjda forskningsanslagen ska riktas just till de forskningsområden som kan ge tillväxt – och vilken roll staten ska spela för att så ska bli fallet.
De måste våga argumentera för satsningar inom naturvetenskaperna snarare än samhällsvetenskaperna, för satsningar inom tillämpad forskning hellre än inom grundforskning och för att satsningarna kommer inom de redan internationellt framgångsrika forskningsinstitutionerna snarare än att förslösas på regionalpolitiskt motiverade småprojekt.
Björklund och Leijonborg måste våga säga rent ut att den politiska styrningen av hur de statliga forskningsanslagen används måste öka på bekostnad av universitetens oberoende. Därmed skulle de riskera att reta upp hela Forskarsverige, men de skulle vinna i trovärdighet gentemot regeringskolleger och väljare.
