Det gav upphov till begreppet Bodström­samhället för att beskriva ett storebrors­samhälle á la George Orwells 1984 – där med­borgarna ständigt är övervakade av staten.

Det är därför ironiskt att Bodström nu tillhör de mest aktiva kritikerna mot FRA-lagen, som principiellt liknar loggningslagen. Skillnaden är att datalagringen är ett verktyg för polisen medan FRA-lagen är till för den militära underrättelsetjänsten.

När jag träffade Tomas Bodström på hans stora kontor på justitie­departementet i augusti 2005 skröt han om hur många lagar han hade drivit igenom och han berättade att polisen under hans tid hade fått mer resurser än någon annan grupp i samhället. Det var också polisen – via Rikspolisstyrelsen, Säpo och Interpol – som drev på frågan.

FRA-lagen, däremot, drivs av försvars­departementet. Internt på regerings­kansliet råder det vissa interna motsättningar mellan justitie- och försvarsdepartementet, liksom det gör mellan Säpo och Must, den militära underrättelsetjänsten.

Kanske är det en för­klaring till Bodströms skenbara tvärvändning.

Upprinnelsen till trafikdatlagrings­direktivet var terrorattentaten mot Madrids kollektiv­trafik den 11 mars 2004 som krävde 191 döds­offer. Bombningarna av Londons kollektiv­trafik den 7 juli 2005, då 52 människor miste livet, snabbade ytterligare på diskussionerna i EUs ministerråd där frågan drevs.

Attentaten fick särskilt Storbritannien att agera, men Sverige och Tomas Bodström tillhörde också de mest aktiva, påhejade av främst Frankrike och Italien.

Men den som nu tycker att Bodström är dubbel­moralist kan samtidigt fundera över vår nuvarande justitieminister Beatrice Ask.

2005 var hon oerhört kritisk mot trafikdatalagringsdirektivet, både vad gäller kostnaderna för att införa det och ur integritetssynpunkt. Nu är det hon som ser till att direktivet blir lag i Sverige.