Den så kallade loggningslagen är politiskt sprängstoff. Ur integritetssynpunkt är den värre än FRA-lagen. Den tvingar teleoperatörer och internetleverantörer att lagra trafikdata om alla telefonsamtal och all internettrafik i 18 månader. Själva innehållet loggas förvisso inte, men väl identiteten på avsändare och mottagare.
Precis som FRA-lagen möjliggör loggningslagen, i alla fall i teorin, kartläggning av samtal och mejlväxling, exempelvis mellan journalister och deras källskyddade uppgiftslämnare.
Men skillnaden är att här är det teleoperatörer och internetleverantörer som sitter på den känsliga informationen – inte en underrättelsetjänst.
Som medborgare och individ kan man fråga sig var man helst vill att data ska lagras om ens egen tele- och datakommunikation? Hos en underrättelsemyndighet med tydliga direktiv för hur informationen får användas, eller hos en kommersiell aktör utan direkt myndighetsinsyn?
När loggningslagen kombineras med den så kallade fildelningslagen, en annan kontroversiell lag som just nu tröskas genom regeringskansli och riksdag, blir den integritetskränkande effekten än större.
Fildelningslagen ska ge upphovsrättshavare rätt att kräva operatörer på uppgifter om misstänkta fildelare. Loggningslagen kommer att underlätta för upphovsrättshavarna att kartlägga fildelare.
Efter vårens och sommarens FRA-cirkus skulle en debatt om loggningslagen kunna skada regeringen svårt. Men regeringen har inget val. EU-kommissionen kräver att den införs.
Bäva månde regeringen Reinfeldt.
