Många länder har lagstiftat om hur man ska kunna använda sig av öppna källkoder i sina nationella inköp av system.

Dels för att man vill undvika licensbetalningar , dels för att många hävdar att problemet ligger i att källkoden, som hos mjukvaruprodukter, är hemlig.

Frågan blir mer komplex när regeringar är mer oroade för licensavgifter än vad en del öppna källkodsförespråkare inom den växande grupp som intresserar sig av frågan.

För dessa individer är frihets­aspekten viktig, att kunna manipulera och programmera sin egen kod.

Det finns skäl att hålla med open source-rörelsen i mycket av dess kritik av dagens lagstiftning där ägandet av programvaran aldrig riktigt övergår till den som köper.

Men i sin kamp har open source-rörelsen på senare tid skaffat sig en farlig agenda och farliga vänner.

Man stöder nu många regeringar i att stifta lagar om att offentlig upphandling ska ske bara med OS-produkter.

Om en myndighet väljer att använda ett öppet eller blandat system av effektivitets- eller kostnadsskäl så är det bra.

Men att favorisera en typ av system över ett annat av rent politiska skäl är fel.

När man, som vid konferensen i Genève, gör lite väl mycket gemensam sak med länder som Kuba och Kina är man farligt ute.

Samarbetsprojekt är en god sak, men antagandet att detta skulle nödvändigtvis vara oförenligt med pengar och kommersialism är felaktig.

Varför skulle man nödvändigtvis skapa fria programa till stat och kommun?

Är detta skälet till det stöd som i dag OS åtnjuter bland budgetträngda svenska politiker?

Det är denna aspekt som kommer att bli viktig i framtiden, att behandla den djupare frågan om hur vi vill utforma patenträtter och fungerande modeller för de öppna källkoderna och dess användning.

Där kan OS-rörelsen ge ett gott bidrag, om man ser farorna med lagstiftningsvägen.

Waldemar
Ingdahl
vd, Eudoxa.