Å ena sidan uppmanar vi våra barn att berätta allt; du måste tala om ifall någon är dum, du kommer att må bättre om du lättar ditt hjärta.
Å andra sidan verkar det som om vi helst inte vill veta eller kanske inte vill att grannarna ska få veta.
Åtminstone inte när det gäller negativa saker.
Vi kan ta diskussionen kring öppenhet på internet som ett bra exempel, där vi alla verkar vara överens om vilka hoten är. Alla verkar nämligen tycka att just öppenhet är något farligt.
Åtskilliga gånger har jag läst formuleringar som ”unga lämnar ut för mycket av sig själva på internet”, vilket ju antyder att alla tycker likadant. Att vi alla skulle vara överens om var det där för mycket börjar. Eller att det där för mycket verkligen innebär något negativt.
En annan vanlig varning är den om att ”framtida arbetsgivare kommer att googla dig, så tänk på vad du lägger ut på nätet”.
Det är inte ofta några motbilder eller försök att problematisera frågan dyker upp i debatten. Dessutom är jag lite osäker på hur jag ska tolka den här gemensamma synen men jag fick en skrämmande aning när jag frågade en 16-årig flicka om det för några veckor sedan.
Jag passade på när jag stötte ihop med henne på en tillställning och tänkte att det var en bra idé att kolla med någon som inte bott i Stepford så länge.
Men om du har blivit jättefull på en fest och någon filmar dig och sen hittar en framtida arbetsgivare filmen, hur tänker du om det, försökte jag.
Hon tittade på mig, uppifrån och ner, med den där blicken som bara en tonåring kan ge en dinosaurie. Den där blicken som säger men gud så tragiskt, du fattar ju inget.
Ja? I så fall var jag väl på den där festen. Eller hur menar du, sa hon, gav mig ännu en mönstrande blick och gick vidare för att prata med någon annan.
Där stod jag kvar och tittade på hennes rygg. Det tog ett tag innan jag hade samlat ihop mina anletsdrag efter det brutala avslöjandet av min dubbelmoral.
Den unga medborgaren som vände ryggen åt mig var uppenbarligen inte speciellt imponerad av frågan utan verkade i stället förstå att människor är summan av sina handlingar och att det är något man får leva med.
Framtida vänner eller arbetsgivare får helt enkelt ta det onda med det goda.
Jag antar också att hon menade att det inte är så smart att ljuga och bedra för att få ett jobb, för även om man får jobbet var det av fel anledning och verkligheten kommer förmodligen ikapp en vacker dag.
Själv fick jag 30 års försprång men har ändå inte lyckats komma längre i resonemangen än att det är väldigt viktigt vad andra tänker om det man gör.
Varför lyckades jag inte åtminstone klämma ur mig något smart om hur farligt det är att vara full och att man kan råka illa ut?
Ivrigt började jag leta i min väska, inte för att jag saknade något mer än min självkänsla utan mer för att dölja hur sågad och avslöjad jag kände mig.
Jag ville ju inte stå där som en fågelholk och titta efter henne när hon gick, för vad skulle grannarna tänka då?
Elza Dunkels är lärare och forskare och bloggar på kulturer.net/blog