Samma argument för och emot ältas i piratdebatten, säger professor Eva Hemmungs Wirtén. Det viktigaste borde vara att se till att verken används.
– Jag är så trött på fildelningsdebatten att jag kan dö.
Det säger Eva Hemmungs Wirtén, nyinstallerad professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon har hört samma argument för och emot ältas om och om igen:
– Vi får ständigt nya kommissioner som ska utreda upphovsrätten. Men varför ska juridiken lösa juridikens problem?
– Man börjar alltid reaktivt.
Eva Hemmungs Wirtén, som nyligen gav ut boken ”Terms of use”, anser att ett nytt perspektiv på intellektuella och konstnärliga verk skulle hjälpa:
– Varför inte tillsätta en kommission som utreder värdet av public domain?
Vissa saker, säger hon, bör vara öppna och inte hägnas in.
Hon framhåller begreppet allmänning, the commons, som en förebild – den gemensamma egendomen som vi delar på.
Det finns en enorm mängd konstnärliga och intellektuella verk som inte längre tillhör någon, eller som aldrig har gjort det.
Det finns ett kulturarv på museer och bibliotek. Det behöver också skydd. Men de behöver ett radikalt annorlunda skydd. Användningen ska uppmuntras, inte försvåras.
– Musikbranschen har varit skicklig på att få fram sin syn på problematiken. Allmänheten får höra att det handlar om pirater som stjäl musik från musiker och artister, säger hon.
– Men utvecklingen har inte gynnat upphovsmännen. Den har gynnat branschen.
Kulten av upphovsmannen, det skapande geniet, lever kvar sedan romantiken, men de skapande genierna lever mest i förlagens retorik och har aldrig fått någon större del av intäkterna.
Det kanske viktigaste temat i Eva Hemmungs Wirténs bok, som har undertiteln ”Negotiating the jungle of the intellectual commons” är hur upphovsrätten tillämpas mer och mer strikt.
Det är, anser hon, improduktivt.
Det sker också en breddning. Sådant som ingen äger – vilda djur och växter – dras in i ett västerländskt system med äganderätt.
Det är mycket djungel i boken. Ett kapital handlar om uppstoppade djur. (”Kapitlet var i varje fall roligt att skriva”, skrattar hon.)
Redan omslaget talar om för läsaren att boken följer oväntade tankebanor. Man ser fyra tigrar som kastar sig över en jägare i 1800-talskläder.
Nej, det är inte Antipiratbyrån som har hittat en fildelare. Snarare representerar tigrarna det oreglerade, det som inte passar in i ett system där allt som inte tillhör någon ses som en anomali.
1800-talets hejdlösa storviltjakt, som gjorde uppstoppning av jakttroféer till en hel industri, är förstås motsatsen till allmänningens principer. Att människorna i Afrika och Asien hade erfarenhetsbaserade sätt att handskas med vilda djur var ovidkommande för de europeiska jägarna som såg djungeln som en vildmark, öppen för plundring – inte som en allmänning.
Allmänningar var resurser som byborna delade på i enlighet med oskrivna regler, till exempel skogsmark för bete eller vedhämtning.
Inom nationalekonomi har allmänningen fått dåligt rykte.
Man talar om allmänningens tragedi, tragedy of the commons, en teori som säger att gemensamma resurser alltid överutnyttjas.
Slutsatsen är att hushållning kräver enskilt ägande. Men mot det står två andra teorier.
Ett är ”tragedy of the anti-commons” som säger att alltför hårt reglerat ägande leder till under-utnyttjande. Om vi hela tiden måste se till att inte inkräkta på patent, upphovsrätt, varumärkesskydd och licensregler blir kanske inte mycket uträttat.
– Det finns också ”the comedy of the commons”, säger hon, ett uttryck som lanserades av den amerikanska forskaren Carol Rose: nyttan av en gemensam resurs ökar ju fler som använder den.
Den amerikanske uppfinnaren Bob Metcalfe har formulerat en liknande tanke.
Striden om upphovsrätt och piratkopiering utgår från två utpräglade ståndpunkter: antingen den totala äganderätten till musik, film och text, eller att samma material betraktas som allmän egendom som vem som vill får göra vad som helst med. Undersökningen av allmänningen försöker ringa in en tredje möjlighet.
– Jag ser gärna en ändring av retoriken.
Eva Hemmungs Wirtén nämner licensmodellen Creative Commons som en lösning. Creative Commons ger den som skapat ett möjlighet att publicera det med skräddarsydda licensregler. Upphovspersonen kan välja allt från total äganderätt till total frihet för användaren, och ett stort antal mellanlägen.
Detta är inte heller problemfritt, påpekar hon, det kan uppstå en licensdjungel som det är besvärligt att hitta i.
Det viktiga, påpekar Eva Hemmungs Wirtén, är att de konstnärliga och intellektuella verken används.
– Det intressanta för dagens situation är rätten att använda, rätten att dela.
Eva Hemmungs Wirtén installerades i november som professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet.
Hon kom tidigare i år ut med boken ”Terms of use: Negotiating the jungle of the intellectual commons”. Hon har också gett ut boken ”No trespassing” (2004). Den handlar om förhållandet mellan globalisering och upphovsrätt.
Eva Hemmungs Wirtén bor i Huddinge med man och två döttrar, plus en utflyttad dotter.
Creative Commons – den kreativa allmänningen – är en licens för spridning av konstnärliga och intellektuella verk. Den kan anpassas efter användarens önskemål. Syftet är att underlätta spridningen av sådana verk utan att upphovspersonen behöver ge upp alla rättigheter.
Licensen kan ge andra tillstånd att använda verket och sprida det vidare med olika restriktioner:
- Med eller utan kommersiellt syfte;
- Med eller utan egna ändringar;
- Med eller utan skyldighet att använda samma licens, ifall verket sprids vidare.
Dessa villkor kan kombineras på olika sätt.
