– Eller så tar vi en påse och knyter om hålet. Jag har en nere i mitt bås. Kommer snart.

Jag hör hans raska steg ner för trapporna och tänker: Ta mig tillbaka till det stelbenta, kalla och organiserade svenska, por favor. Om så bara för en liten stund.

Att starta en internetbyrå i Spaniens huvudstad Madrid i början på 2000-talet kan vara otroligt väl planerat.

Det kan också vara en skön grej eller pinsamt fel. I samtliga fall är det hysteriskt.

Ett riskmoment är nordborna som ska fraktas ner till det nya landet i solen.

Med ordet mañana i bakfickan tror vi kanske att saker vi förväntar oss efter en dag kan bli en dag försenade. Men ordet mañana borde få en alternativ översättning i de svensk-spanska lexikonen.

De nya identifikationshandlingar som ska fixas tar några månader att få fram och innefattar en del obegripliga turer till diverse luftkonditionerade väntrum och stela skrivbord.

Att öppna ett spanskt bankkonto kan gå på en dag. Eller mer.
Att skaffa en internetuppkoppling som fungerar kan gå på en vecka. Men förmodligen mer.

Ett andra riskmoment är tiden. Är du sen om du kommer en halvtimme efter utsatt mötestid, eller tyder det snarare på att du är ett slags informell ledare?

Är du sanningen på spåret när du inser att de har en timmes lunch i norra Spanien, två timmar i mellersta och uppemot fyra timmar i södra?

Är du efter ett år i olivernas eviga land van vid att ta den första rykande klunken kaffe vid samma tid som din kollega i Sverige sätter tänderna i dagens räksallad och är du efter lika lång tid acceptabelt resignerad över det faktum att du aldrig kommer att kunna sova ikapp alla de förlorade timmarna som ätits upp av Madridnatten, ja då har du kommit tiden på spåret.

Och om du som jag är daglig konsument av tidplaner och veckorapporter, då kommer du att åka utmärglad härifrån. Ett spanskt projekt har ett slutdatum. Milstolpar, uppföljningsmöten och andra händelser som vanligtvis brukar göra att leden samlas, att alla har en enda tydlig bild framför sig, det är händelser som inte alltid är väl omhändertagna i spanska projekt.

En dragning av en beställd och inom rimlig tid levererad internetkabel längs med det nyfunna kontorets alla lister är ett tredje riskmoment. Framför allt om husets centrala vatten-ledning ligger en spiklängds avstånd från denna list.

Men kanske är den största risken ändå kärleken.
Kärleken till ett land så krångligt, så förtvivlat omständligt och stökigt. Och så underbart hett och berusande.

Kärleken till de människor som trampar på dina skor i den trånga baren, som njuter av att leva, som spottar ut olivkärnor på golvet nedanför din barstol, som skrattar högt och svettas ikapp med musiken som flyter fram längs de trafikfyllda gatorna.

Vattenläckan har bildat en stolt pöl på det vackert snidade trägolvet. Porteron, trappuppgångens vaktmästare, kommer springande tillbaka med en påse från El Corte Ingles. Men vi lyckas på något sätt undvika både spansk tejp och papperspåse från landets största varuhus tack vare en kollegas rådiga ingripande med blyrör och enastående hantverk.

En svensk lösning. Ett år senare lades kontoret ner.