Uppe på berget ligger Hans Alfredsons röda skrivarstuga och Sofia kyrkas tegeltorn. Hit kommer filmskapare för att få bilderna av ett Stockholm som inte längre finns och för att använda husen som August Strindberg kan ha gått förbi som fasad. Mitt på berget: Ett luftintag i grov betong, en tunnel genom 30 meter granit ner till den största serverparken i Stockholms innerstad.
Bergrummet har funnits sedan 1942 och byggdes som en ”fullträffsäker ledningscentral”. Det råder delade meningar om grottan verkligen kan – eller kunde – stå emot en kärnvapenattack, men klart är att det byggdes för att rymma skyddsfordon, den militära ledningen och några lokalbor från Södermalm om kriget kom.
– Jag brukar säga att den är kärnvapensäker. Om jag har fel så får kunderna pengarna tillbaka, säger Jon Karlung, vd på Bahnhof som den 11 september i år officiellt slog upp portarna till Pionen.
Namnet har hängt med sedan årtionden, men i övrigt är inte mycket sig likt i det gamla skyddsrummet. Vd:n stod själv med en röd flagga och gav klartecken när 4 000 kubikmeter berg sprängdes bort under förra sommaren. Gasmasker för barn från kalla krigets dagar, en dusch mot radioaktivt damm och en oöppnad öl från 1977 var några av sakerna som hittades, berättar Jon Karlung.
Vi går in.
Redan vid entrén, efter de 40 cm tjocka bankvalvsdörrarna och övervakningskameran, blir det tydligt att det här är en plats skapad lika mycket för att se ut på ett visst sätt som för funktionens skull … (Fortsättning i bildspelet.)
Foto: Anna Rut Höglund/Pär Rittsel
