Tillåter inte att uppfinnaren blir chef

– Att göra uppfinnaren till entreprenör – det är inte modellen.
Det säger Thomas Andersson, nybliven chef för LU Bioscience. Han har många års erfarenhet av hur man startar företag baserade på forskares uppfinningar.

– Man måste våga lämna över till experterna, anser han.

LU Bioscience är Lunds universitets företag för kommersialisering av uppfinningar inom medicin och läkemedel. Thomas Andersson kommer dit från Karolinska Development, en framgångsrik förebild för Lundasatsningen.

Han har tidigare arbetat med riskkapital på Ideon i Lund.
Hans modell för kommersialisering är att låta en liten, snabb organisation sköta företagsbildningen med inhyrda experter. Specialister får ta hand om patentansökningar, finansiering och affärsplan.

Forskaren förlorar inflytande, men kan ägna sig åt det som han eller hon är bäst på: att forska.

Riskkapitalbolaget hjälper det nystartade företaget över den svåra fasen, ”dödens dal”: när de första pengarna är slut och intäkterna ligger i framtiden.

Thomas Andersson är civilingenjör och blev 1981 teknologie doktor i fysikalisk kemi. Efter att ha forskat i kärnmagnetisk resonans blev han, tillsammans med en professor i gynekologi, ombedd att arbeta med forskningssamverkan mellan universitet och näringsliv.

– Det man har med sig efter disputationen är att man vågar prata med folk, säger Thomas Andersson som kommentar till konstellationen som ju inte har mycket med fysikalisk kemi att göra.

Han rekryterades i slutet av 1980-talet av finansmannen Erik Penser till företagert Biocarb, där han avancerade till affärsområdeschef. Sedan gick företaget i konkurs. Biocarb utvecklade teknik som bland annat användes för blodgruppsbestämning. Thomas Andersson och några kollegor hittade en finansiär och tog över Biocarbs produktionsanläggning efter konkursen, drev den i ett par år och sålde den sedan.

I mitten av 1990-talet arbetade Thomas Andersson på ”teknikparkernas utvecklingsbolag”, Tuab, under Atle – ett av de företag som startades med de nerlagda löntagarfondernas pengar. Arbetet med så kallat såddkapital – de pengar som satsas på ett nystartat företag under den svåraste perioden då pengarna är slut och inkomsterna ligger i framtiden – fick honom att dra slutsatsen att det behövs rådgivning. Så han startade ett eget konsultbolag.

Det varade inte så länge. På olika vägar blev han rekryterad till Karolinska Innovation, ett företag som startar företag baserade på upptäckter gjorda av forskare på Karolinska.

– Jag kunde inte ett dugg om finansiering, erkänner han, det var som ett nytt språk för mig.

Och efter terroristattentatet den 11 september 2001 var det dessutom ingen som ville investera.

Vilket inte hindrade dåvarande rektorn Hans Wigzell, Conny Bogentoft på Karolinska Innovation och Thomas Andersson från att övertala rika svenskar att donera åttahundra miljoner kronor under några år på 2000-talet. Pengarna användes för att dra igång över trettio nya företag.

– Vi arbetade fram en modell med virtuellt arbete. Vd:n är projektledare. Han anlitar konsulter med industriell erfarenhet.
Thomas Andersson anser att man bör skilja på uppfinnare och företagare:

– Det fungerar inte med uppfinnare som vd. De är professorer och forskare, de har sina karriärer att tänka på. Vi vill inte ha dem som vd. Vi tillåter det inte.

Uppfinnaren bör däremot få tjäna pengar på sin uppfinning.

– När vi startar bolag tillsammans med forskare har de 60 procent och vi har 40 procent. Vi sköter processen fram till bolagsbildning – vi tar hand om patentansökningar och affärsplan, och det kostar många hundra tusen. Vi ordnar också finansiering när företaget ska växa.

Finansiering innebär att aktieägarna blir fler, vilket i sin tur innebär att uppfinnarens andel av företaget späs ut.

– Om det är 60 procent i början blir det kanske bara tio procent sedan. Det kan vara känsligt att det minskar i procent.

Den första kontakten mellan forskare och utvecklingsbolag är känslig:

– De kan komma till oss och diskutera när som helst. Ofta är idén inte färdig.

Thomas Andersson betonar vikten av att ha korta beslutsvägar. När det gäller biomedicin kan det ändå tyckas ta lång tid från idé till produkt, åtminstone jämfört med it-företagen. Testningen tar tid.

– 2004, när jag jobbade på Karolinska, kom vi i kontakt med forskare i Lund och Uppsala som forskade på antibakteriella peptider.

Antibakteriella peptider kunde, visade det sig, användas mot böjveckseksem. De förebygger den reaktion som gör att eksemet uppstår.

2008 var den första fasen av testningen klar, den andra blir klar under 2009. Det har kostat 37 miljoner kronor. Sedan är det dags för marknaden.

– Vi utvecklar produkten till en milstolpe, sedan säljer vi.
Thomas Andersson har dagpendlat med flyg mellan Veberöd och Stockholm under åren på Karolinska. Det slipper han nu, när han har blivit chef för LU Bioscience. Han ser det inte som att gå över till en konkurrent:

– Vi som jobbar med att kommersialisera innovationer måste kunna samarbeta, säger han.