Sista dagen i januari halkade jag och föll handlöst hemma i trappan. Det resulterade i flera frakturer och besök på Europas största och modernaste akutmottagning på Södersjukhuset.
Det var en lördag i Stockholm, med allt vad det innebär på en storstadsakut: åldringar med benbrott och hjärtinfarkter, ungdomar med panikångest, slagsmålens förlorare och offer för oprovocerat våld.
Det här kaoset hanterades skickligt av akutens personal. Där ingick en läkare vars jour sträckte sig mellan 17 på kvällen och 9 på morgonen.
Väl hemma klockan 3 på natten efter tolv timmar på sjukhuset kändes det mera som ett avlagt studiebesök än ett akutbesök.
Invalidiserad och eländig uppdaterade jag min status på Facebook: Marta is recovering after falling down from a staircase, with some fractures in left hand (surgery) and ribs (no surgery), as the result.
De första ”krya på dig”- meddelandena kom redan efter några minuter från Bryssel, San Francisco och Vallentuna. Sedan dess har det rasslat in omkring 50 sms och e-post från vänner som läst min dystra statusuppdatering.
Som ett utpräglat socialt djur älskar jag Facebook utan att bli devot. Och jag blir lika förundrad när jag hör folk klaga på olika faror, integritetsproblem, tidsslöseri och på förekommande pubertalt, respektive gubbsjukt, tilltal.
Facebook är vår tids motsvarighet till lägerelden eller Folkets hus. Det var säkert lite farligt att sitta för nära elden, med lejon och ormar omkring sig, och man kunde lätt få på käften när det var dans på Folkets hus. Men man ville mötas ändå – skvallra lite, skryta, flörta och dela med sig. Man gick dit när man hade lust.
Facebook är lika mycket tanternas och farbrödernas paradis som tonåringarnas och de smarta politikernas, som Margot Wallström och Barack Obama.
Mitt eget nätverk skulle aldrig ha blivit så stort utan Facebook. Jag rekommenderar varmt pensionärer att ansluta sig. Det brukar bli mindre enfald i heterogena miljöer.
Precis som runt lägerelden och på dansen i Folkets hus är sunt förnuft, gott omdöme och efterlevnad av elementära uppföranderegler ett bra sätt att undvika trubbel. Det fattar de flesta tanter, tonåringar, damer och herrar.
En äldre politiker bör låta bli att skriva öppna intima meddelanden till sin 17 år yngre flickvän. Tänk så här: skulle jag skriva detta på anslagstavlan inför dansen på Folkets hus?
Själv följer jag, som en accepterad (”confirmed”) vän, då och då mina vuxna barns liv på Facebook. Det gör mig mera deltagande i – och ibland kommenterande till – händelserna i deras liv. Vilken ynnest.
Men bedragare då? De förekommer (lägerelden och Folkets hus var inga undantag heller). Man blir lite smickrad när flera frågar chans på en: ”Vill du vara min vän?”. Visst kan det hända att det är en bov som frågar. Men man får lov att tacka nej när namnet och bilden inte säger något och när det saknas gemensamma vänner.
På Facebook är man aldrig ensam. De elektroniska förbindelserna ger upphov till en ny sorts kommunikation, ibland ren poesi.
Nu tänker jag på de alla de fysiska tulpaner som vännerna skickade hem till mig. Tack snälla, nu mår jag mycket bättre.