”Om ingen permanent lösning kommer till stånd under överblickbar framtid ser företagen som enda alternativ att avyttra samlingen genom donation, försäljning eller destruktion.”
Det skriver Lars Nyberg och Carl-Henrik Svanberg, chefer för Teliasonera och Ericsson, i ett brev till näringsminister Maud Olofsson och finansmarknadsminister Mats Odell, och för kännedom till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Tungt artilleri, alltså.
Ärendet är knappast obekant för kulturministern, flera brev har skrivits och många försök att hitta en varaktig lösning har gjorts under årens lopp. Museet har utan framgång uppvaktat både den ena och den andra regeringen i frågan.
Teliasonera och Ericsson, som äger merparten av samlingarna och bidragit till driften av Telemuseum, vill donera rubbet till Tekniska museet, vars direktör Ann Follin är med på noterna. Även hon skrev under brevet.
Förutsättningen för att museet ska kunna ta ansvar för samlingen är att staten ska ställa upp med fem miljoner kronor om året, annars …
Detta käbbel utspelar sig 2009 i ett land som gav världen optisk telegraf, nmt, gsm, axe och Skype och vars huvudstad för ett hundra år sedan hade fler telefoner än Paris, Berlin och New York tillsammans.
På fullt allvar, inga skämt här, diskuteras det om hur och när Sveriges ovärderliga tekniska arv ska gå till spillo.
(Det mesta ligger redan och dammar nere i källaren, eller bakom låsta dörrar, som exempelvis Lars Magnus Ericssons välbevarade styrelserum i mahogny från 1903.)
Vem bryr sig?
Fransmännen vet bättre. På det minutiöst renoverade och föredömligt pedagogiskt inredda Conservatoire National des Arts et Métiers, se
www.cnam.fr, i Paris, blev jag stum av beundran över den franska förmågan att framhäva landets tekniska landvinningar.
Ibland – faktiskt ganska ofta – går det till överdrift. Det finns knappast något som inte är uppfunnet i Napoleon Bonapartes och Solkungens land: radio, telefon, internet. Ja, lite löjligt är det, men inte så konstigt.
I globaliseringens tider blir symboler för nationell identitet till hårdvaluta i internationella relationer. Som Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga Biblioteket, nyligen skrev i Svenska Dagbladet: ”För att kulturarvet ska utgöra en gemensam referensram bör det användas. Gör det inte det upphör det att vara ett arv.”
Frankrike förvaltar stolt den tekniska delen av sitt kulturella arv.
Är inte det svenska kulturarvet värt mera uppmärksamhet och en statusuppgradering? Är inte käbblet om vem som ska betala de fem miljonerna om året en ren skandal?
Om hotet blir verklighet och allt säljs på auktion, sprids för vinden eller bränns ner kanske – vems blir ansvaret och vad finns kvar då?
Brevet till Maud Olofsson, Mats Odell och Lena Adelsohn Liljeroth skickades 13 oktober 2008. Ärendet är än så länge lämnat utan åtgärd, som det så vackert heter på byråkratiska.
Tystnaden från regeringen säger mer än tusen ord.
Allt ska bort. Eller?