Generellt kan man säga att det tidiga internet präglades av pullapplikationer, där kunder eller kontakter själva fick gå in på webbsidor och hämta den information de var intresserade av.
I dag ser vi mer och mer av push, till exempel rss-flöden och statusfälten i nätgemenskaper.
Det är en intressant utveckling och jag fick närkontakt med den på när jag var på en resa nyligen. Mina kollegor och jag blev försenade ett helt dygn på Chicagos flygplats därför att USA drabbades av hårda åskväder.
Vi hade ringt hem redan när vi landade i Chicago och var då lyckligt ovetande om det hårda väder som drog in och som slog till med full kraft just när vårt plan skulle lyfta.
När jag så småningom fick tag i uppkoppling uppdaterade jag min status på Facebook till Elza sitter fast i Chicago på grund av svåra åskväder.
Jag tänkte att det var ett bra sätt att meddela läget på andra sidan Atlanten. Hemma i Sverige gick min kollegas man på fest, ännu omedveten om vårt öde. På festen får han höra:
– Jaha, så din fru sitter fast i det hemska ovädret i Chicago?
– Gör hon?
– Ja, min fru är kompis med Elza på Facebook så hon läste det där.
Den här typen av utknuffad information, som vi får trots att vi inte bett om den, kommer nog att förändra våra umgängesmönster.
På sätt och vis har vi bett om informationen i och med att vi har definierat vissa personer som våra kompisar och den som skickar ut informationen har koll på vilka det är som läser.
Men ännu kanske vi inte riktigt har vant oss vid det hela. Jag var ute och föreläste på en högskola där en av mina Facebookkompisar satt i publiken.
Självklart uppdaterade han sitt statusfält med informationen att han lyssnade på mig. En av hans kompisar, som jag inte känner, kommenterade att han nog har hört mig en gång men att han inte var säker på om det var den föreläsningen som var så himla bra eller om det var den som var hur dålig som helst.
Nu skulle han förmodligen aldrig ha skrivit så om han visste att jag skulle kunna se det men eftersom jag är kompis med den vars status han kommenterade kunde jag läsa det.
Chansen är stor att de här interaktionsmönstren påverkar vad vi säger och gör, kanske genom att vi tänker efter en extra gång innan vi skriver något.
Ett annat tänkbart scenario är att vi tvärtom slutar bry oss om vem som ser vad.
I stället ser vi det här som en chans att meddela folk sådant som de inte trodde att de behövde veta och som en chans att få veta saker som vi normalt inte skulle ha kunskap om.
Jag misstänker att mycket av den information som hamnar i statusfälten inte är sådant vi ringer upp och talar om för alla men som ändå kan vara intressant att känna till.
Nu känns det ju i mitt fall som om det var information jag verkligen inte ville ha.
Men jag utgår från att min kompis och hans kompis har rett ut det där och enats om att jag naturligtvis var den föreläsare som var så himla bra.