Så inleddes en artikel i en av Sveriges stora morgontidningar som tog upp ungdomars bristande intresse för teknikutbildningar. Och allt som står i artikeln är sant.
Det finns bara en liten tankevurpa – för vad är det som säger att det som tar stor del av ens vardag är det som man vill utbilda sig i?
”Aha, så du äter flera gånger om dagen – du kanske vill bli kock?” eller ”Varför vill du inte bli cykelbud – du cyklar ju till skolan?”
För ärligt talat är det väl inte speciellt tekniskt att blogga? I så fall ligger det väl närmare att tro att en bloggare skulle vilja jobba i mediebranschen?
Att sms:a vet jag inte ens vad man ska säga om, det är mer som att prata i telefon. Men ändå är det tydligt att många fortfarande ser användandet av internet och sociala medier som något tekniskt.
För dem som fortfarande känner sig ovana vid de nya medierna är en som skriver bloggar en tekniknörd oavsett bloggens innehåll.
Och inte nog med det, internet står också för något kallt som står i motsats till genuin mänsklig samvaro.
På det ställe där jag ibland motionerar har man just börjat kunna boka tid till jympan via nätet. Det är guld för mig som kommer springande från jobbet med andan i halsen för att hinna.
Men i omklädningsrumet knorras det för fullt över att det mänskliga, spontana och gemytliga får ge vika.
Ett rationellt och praktiskt, och inte minst självklart, hjälpmedel för mig utmålas som kallt och hotande.
Om man har det perspektivet verkar ju de unga som verkar ha det så roligt med alla de nya grejerna – som umgås på Facebook, bloggar, twittrar och skickar sms – väldigt teknikintresserade.
Så varför väljer de då inte teknikutbildningar? Eller hur det nu var …
